Under en längre period har min träningsmotivation varit låg och nu snackar vi inte veckor utan jag skulle ärligt säga det senaste året. Vissa perioder har varit bättre än andra, Crossfiten fick tex pulsen att öka och glädjen var där ett tag men sedan var det tillbaka till same old igen. Jag har länge letat efter varför jag tränar, vad som driver mig att ta i och varför det varit så trögt med träningen under en så lång period.

Svaret har successivt kommit till mig genom många samtal med vänner och Emily. Det är enkelt, jag har inget mål. Så, nu har jag skrivit ner det också. Jag har inget mål med träningen just nu. Så vad får mig att gå till gymmet? Delvis ångest. Ångest att jag skall förlora det jag så länge brunnit och slitit för. 2005 satte jag min första fot på gymmet och började projekt pinne goes 95 kg på Kolozzeums träningsforum. I mer än 10 år har träningen varit en extremt stor del av mig. Jag har ätit, sovit, planerat och agerat utifrån att skapa bästa tänkbara förutsättningar för att växa, gå ner i vikt, komma i bästa tänkbara form eller prestera på min högst nivå. Kulmen var nådd när jag körde Decembercupen i Athletic fitness. Det var kul, även om jag inte vann, perioden efter var rolig, då jag fick äta på, orka mer, få tillbaka gnistan och min ork överlag. När jag var tillbaka igen på allvar, vilket tog sin illa tid, började jag lägga mer och mer tid på företaget och allt eftersom det växte insåg jag att det inte var träningen och min satsning där som skulle ta mig dit jag ville i livet. Det senaste året har jag lagt i princip all min vakna tid på att utveckla, driva och förfina företaget i alla dess former. Jag har jobbat hårt, precis lika hårt som jag gjorde med träningen ett år innan det.

Någonstans under det här året har jag för första gången i mitt liv lyckats prestera och känna mig stolt, nöjd och som en vinnare. Något jag alltid kämpat för i mitt liv, att få nå dit jag vill och känna mig så bra som jag kan känna mig. Detta nådde jag aldrig i träningen och där blev det mer en kamp som jag inte visste jag kunde vinna, dvs att se ut som de målbilder jag hade i huvudet. Med företaget finns inga hinder eller begränsningar – här får jag härja fritt och arbetet jag lägger ner kommer direkt tillbaka till mig och lämnar en säck med belöning, det blir påtagligt och relativt snabb feedback. Jag är helt enkelt bättre på att driva företag än jag är på att tävla i olika typer av träningsrelaterade grenar.

Insikten att jag är bättre på att driva företag har så klart fått mig att öka input för att outputen lika så skall öka. Mer fokus, mer kraft, mindre sömn, mindre koll på käket osv. Summan av detta blir mindre ork och fokus för träningen. Så det är inte konstigt att jag tappat gambiten då jag fått bekräftelse och resultat på andra håll istället för ökad omfång på biceps. Men det är ändå så att jag inte vill tappa det jag slitit så mycket för under de senaste 10 åren. Jag har intalat mig själv att ”OK Gustaf, nu lägger du fokus på företaget, och gymmet kan du ta tag i sen igen” – men det funkar inte. Jag mår inte bra och känner mig inte lika stark mentalt eller fysiskt när jag inte får de där kickarna jag brukade få på gymmet. Det var trots allt träningen som fick mig att börja tro på mig själv och det forum där jag för första gången verkligen gjorde en riktad insats för att nå ett mål. Som ni märker blir det mycket text och mycket tankar som spretar igen när jag ger mig ner i tankarnas land och det är därför jag ibland tror att ett sånt här inlägg skulle vara bättre i videoformat eller ljudfil? Nåväl, det finns en strimma hopp i slutet på tunneln och det tändes delvis av videoklippet nedan. Känner mig ändå optimistisk inför den närmaste framtiden och ska nu ladda på med lite sömn inför en vecka där jag ska jaga glädjen i träningen. Kika nedan om ni är nyfikne kring vad som väckte min sovande inspiration.

Ido Portal Move or die – tankar kring kroppen på ett nytt sätt, tankar kring massa och långsiktigthet. Lyssna/kika på det här på Youtube – tror inte ni kommer ångra Er. /Gustaf