Varje morgon känns det så.. Inte för att jag har en aning om hur det går till när man startat ett kärnkraftverk för första gången men jag kan gissa.
Klockan ringer någonstans långt bort.. Kravlar mig upp och stänger av den. Jag är vaktmästaren på stället. Alltid först upp.. Alltid tidigt.
Han drar på sig kläderna och sätter på sig sitt verktygsbälte.
Lunkar sakta iväg över den stots gården från sin stuga bort till huvudentrén. Han låser upp det stora låset och larmar av ( här har jag precis stängt av väckarklockan).

Nu är det dags att föraktivera reaktorerna. Dom ska kylas med vatten konstant och nytt fräscht vatten pumpas in i reaktorerna, dom reagerar sakta men säkert och påvisar atomdelning(jag skvätter kallt vatten i ansiktet för att försöka se om kroppen är vid liv).
Lamporna tänds i lokalen, kaffet sätts på i fikarummet, alla dörrar ska låsas upp, grindar för lastbilar öppnas, maskinrummet kontrolleras och kontrollpanelen börjar lysa ( jag skakar min shake och kisar mot morgonsolen).

Vattennivån sänks och kärnklyvningen ökar..ljudnivån stiger och instrumenten påvisar 30% funktionalitet (mina sinnen börjar fungera och kroppen märker att den står upp, om än lite vingligt).
Stavarna blottas mer och mer och funktionaliteten ökar succesivt (shake – klunk klunk).

Personalen rullar så sakteliga in på arbetsplatsen och drar på sig arbetskläderna i omklädningsrummet. Dagen gryr och arbetet påbörjas i kärnkraftverket (Gustaf klär på sig och går till tunnelbanan med väskan i handen).

Det är tungt på mornarna nu.. riktigt tungt. Kroppen vill inte och känslorna är starka.