I morse på pendeln läste jag insändaren i Metro som Clara Bergman skrivit. En insändare i mina ögon ska väcka tankar, vara välskriven och lite vass. Precis som den här insändaren. Jag ska ärligt säga att jag inte följer det pågående politiska diskussionerna särskilt nära, tvärtom, jag lyssnar på rapport och får en sammanfattning, men det är nog mest för att jag tycker att det är en stor sandlåda många gånger men andra stunden känner jag att jag borde vara mer insatt i budgetförslag osv med tanke på att jag är egenföretagare och påverkas i stor mån av en del av besluten. Något jag däremot snappat och sett en del artiklar om är just den höjda skatten, för höginkomsttagare och det är precis det Clara skriver om i dagens Metro.

Clara verka kämpa, precis som jag gjort i vården en gång i tiden när jag jobbade i Falun på ett demensboende, hon har barn, är ensam och får vända på slantarna och det respekterar jag något enormt, för jag kan mycket väl förstå och relatera till hur det är att inte ha det särskilt fett på kontot, det kämpar jag än med. Det jag däremot vill addera till diskussionen är att det i en insändare ibland, och så även i detta fall, kan bli lite mycket vi mot dem-anda. Jag är på en resa, en resa på väg mot ett mål där jag vill ha det bra ekonomiskt, där jag faktiskt kan njuta av det jag bygger och sliter för, varenda dag och varenda vaken situation. Men faktum är att Sverige inte är ett särskilt kul land att driva företag i om man jämför med andra länder. Och här börjar det bli extremt komplext och redan nu när jag skriver det här inser jag hur många tankar och aspekter det är att ta hänsyn till, så jag är säker på att jag kommer missa en del av mina initiala tankar men bare with me, jag försöker komma framåt.

Mitt företag har idag två anställda. En på heltid, och en på 50% (snart 100% hoppas jag). Jag betalar skatt och arbetsgivaravgifter, pension och friskvård. Utöver det tillkommer moms. Det jag betalar in till skatteverket varje månad är en avsevärd summa pengar (för mitt företag) och på så vis bidrar jag till samhällets och Sveriges välfärd. Utöver det hoppas jag att mitt företag bidrar till utveckling inom e-handel, personligt (hos mina anställda), att våra kunder hjälper till att sätta fart på försäljning, att våra kompanjoners företag går bra när vi går bra, att it-leverantören, hyresvärden och producenterna i Europa och Asien går framåt med oss. I slutändan när alla fått betalt ska jag ha pengar kvar att betala min lön, som i det här fallet har sista prio. Jag tjänar nog än så länge mindre än många av dem jag pluggade med som valt att ta en anställning hos något befintligt företag som bidrar till den ekonomiska karusellen på sitt vis. Men jag vill höja min och mina anställdas löner så vi känner att vi kan ha en vardag med det där lilla extra, där de ska ha råd att åka på semester, ha råd att köpa de kläderna de tycker om, gå på bio och om ett par år ge mat på bordet åt sina barn. Jag arbetar inte bara för pengar, absolut inte, då hade jag lagt ner för länge sedan, jag arbetar mycket för att utmana mig själv och utvecklas på så många plan jag kan. Mina anställda drivs av samma sak och det är upp till mig att bidra rejält för att få det att funka. Om jag inte orkar, kan eller ser lönsamheten i att driva detta företag kommer hela karusellen till slut att sluta snurra. Våra kompanjoner, producenter och anställda får hitta nya sysselsättningar och uppdrag.

Vinstdrivande företag måste få göra vinst och de måste också få ha högavlönade personer som arbetar för dem. Att vara högavlönad idag är nästan lite ”fult” men ändå får du inte ut så mycket av det du tjänar trots att du är ”högavlönad”. Min mamma har två examen (utbildningar) och jag är så stolt över henne, hon har kämpat många år för att ta sig dit och räknas nu som ”högavlönad” men så betalar hon redan mycket skatt. OK – det är inte mer än rätt kan man tycka, men min mamma har tex varit hemma med oss barn väldigt mycket vilket påverkat hennes pension, så att spara undan pengar för framtiden blir inte en självklarhet för henne. Detsamma gäller företag som mitt, om jag inte kan avlöna mina anställda, eller mig, till en nivå där det är attraktivt eller ”värt det” blir det svårt att bedriva verksamhet. Nu är det här mitt val, mitt aktiva val att riskera allt jag hade på det här företaget och under snart 3 års tid har jag fått det att går runt, men det är med mycket blod svett och tårar. Jag har nog kämpat precis lika mycket som Clara men med andra saker, och alla har vi val, oavsett vad livets lott ger än. Jag säger inte att Clara kan / ska / bör göra saker annorlunda men vi har alla val och vi gör alla val, förr eller senare som påverkar oss på ett eller annat sätt. Jag väljer att leva som jag gör ett par år för att få fart på mitt företag. Nu börjar det bli så stort och komplext att jag knappt vet var jag började. Men alla som är högavlönade idag har oftast offrat något eller väldigt mycket för att ta sig dit och det var deras val, de hade kunnat ta en anställning någonstans men det var mer som drev dem.

Vårdyrket är ett av yrkena jag har mest respekt för, inte minst för att min fantastiska storasyster jobbar där, utan för att det är riktiga eldsjälar som jobbar där. Det minns jag från min tid inom vården. De förtjänar bättre betalt, men den diskussionen är en helt annan. Vi pratar bara skatt hit och skatt dit, går det inte att tänka på något annat sätt? Vilka andra modeller finns det, vad vore alternativet? Vad får skattefrågorna för effekt? Stora företag flyttar tex utomlands för att slippa skatta. Det enda jag vill att vi tar med oss från det här inlägget är att det är komplext och att en insändare på 1000 ord kanske inte räcker till eller träffar rätt alla gånger. Insändaren väckte dock en hel del tankar hos mig och jag läste den, kanske för att den just var 1000 ord lång och inte 10 000 så formatet är inte fel i sig.Jag hann också under läsningen tänka att jag på något vis skulle vilja hjälpa Clara.. kanske om mitt företag går tillräckligt bra och jag får behålla tillräckligt med pengar, så kanske jag kan bjuda henne och hennes barn på en resa någon gång i framtiden?

/Gustaf