Fullmåne, stekande värme på dagen och en varm Gustaf. Det är omöjligt att sova och när jag dessutom närmar mig hemresa och nedväxling med företaget har skallen släppte semestern och börjat arbeta i smyg samtidigt som jag satt på Starbucks och drack iskaffe. Fine, jag är nästan lite smått nervös över va som väntar hemma men det är en postivit nervositet. Kliver i vilket fall upp ur sängen och sätter mig vid det stora skrivbordet i ek. Rullar runt lite på stolen och lutar huvudet bakåt. Emilys pappa har satt in ett fönster i taket genom vilket månen och stjärnornas ljus faller in och ner på golvet.

Väl där börjar jag fundera på formeln. Formeln för att lyckas och för att nå mål. Vad beror det på att vissa personer vaknar upp 10 km härifrån uppe i Hollywood med utsikt över hela LA och i ett hus som kostar mer pengar än jag hittills tjänat totalt i mitt liv. Natten är lång – lika lång för mig som för de personerna. Dagarna är lika långa för mig som för dessa personer.

Är dessa personer smartare än mig? Kanske, kanske inte
Har de näsa för affärer och är vassar i företagsbygge än mig? Kanske, kanske inte
Är de födda med massor av pengar? Vissa ja, vissa inte
Nej jag tror inte att det är den medfödda talangen som gör skillnaden. Talang kan du leva på till en viss nivå, men sen kommer jobbet, det hårda jobbet du måste lägga såväl om du är fotbollsspelare eller företagare. Hjärta + Hjärna. Min fotbollskarriär sket sig för jag inte orkade löpträna tillräckligt mycket och det kom sig för att fotbollen blev mindre och mindre rolig i mitt liv.

Då jag haft förmånen att träffa ett flertal personer som kommit långt i livet och försökt suga ut så mycket information ur dem det bara går kommer jag inte längre i min formel. Alla börjar någonstans, Fredrik Eklund, Jon, Micael. Ingen av dem var proffs när de började, men de hade passionen, viljan och ett jävlar anamman. Hur många gånger tror ni inte Jon failet ett hopp? Hur många gånger har inte Fredrik missat att sälja den där lägenheten han så gärna ville sälja? Har de gett upp för det? Nej, misslyckas de fortfarande, absolut och med misslyckandet kommer lärandet.

Ha tålamod att låta det ta tid. Processen att lyckas är det som är det häftiga. När du väl är där blir det också vardag och du söker nya utmaningar. Än har jag bara kommit en bit i mitt företande men det är när jag ser tillbaka på tiden som gått, all frustration jag känt, ilksan och timmarna, allt som lett mig fram tills där jag är idag. Min första produkt jag beställde från Pakistan, mina wristwraps, fick jag hem till vårt då icke renoverade kök. Paketet var bra mycket större än jag hade förväntat mig och jag minns hur jag stuvade in det i ett hör i hopp att Emily inte skulle tycka det tog så stor plats.

Ordrarna fick jag in via mail, där jag kopierade adress, vilken färg de skulle ha samt skapade en faktura. Packade paketen genom det material jag hade hemma, allt från dubbelvikta a4 till delar av kartongen från paketet med alla wristwraps i.
Då var det stort, riktigt stort och helt fantastiskt kul i det som var då. Varje order som kom in på mail var som en liter bensin på min eld inombords. Jag hade egentligen ingen koll på vad jag gjorde men det spelar ingen roll. Idag kan jag känna att jag kanske skulle byggt anorlunda om jag skulle gjort om det från början men samtidigt kan jag inte ångra en enda del av det jag gjort hittills. Däremellan har det varit mycket frustration, med allt ifrån ett totalt kasst lånelöfte från banken på grund av min då obefintliga inkomst, produkter som gått åt pipan, problem med IT osv. Men hur vore det annars?

Om någon serverade mig ett företag som var perfekt och funkade kanon, hur vore det då? Om jag inte fått slita? Om jag inte fått jobba mig igenom problemen och utmaningarna? Det är ju det som är själen i allt. Klarar man av att arbeta sig igenom det tuffa lär man sig alltid något.
Det jag vill säga med det här är att oavsett vad det är du tror på – släpp aldrig det. Ge aldrig upp. Våga bara acceptera och ta till dig att vissa saker måste och ska ta tid. För med tålamodet kommer resultaten. Självklart kommer det tider där Du tvekar och vill kasta allt åt sidan, där allt känns skit. Det är naturligt, men det enda jag vet säkert och som jag lärt mig under den här resan är att om man kommer till just det stadiet. Där det känns hopplöst och man bara vill skita i allt, ja då har man hittat något man verkligen brinner för. Det tar upp hela ens tankeverksamhet och vilja. Det är den kraften du vill använda. Den är för stark för att kasta bort.

/Gustaf