För att tag sedan när jag satt och mumsade på min Gott & Blandat-påse slogs jag av en sak. Jag köper G&B även fast jag inte tycker om allt i påsen. Det förekommer dock allt för ofta att jag, trots att jag inte tycker om de hårda, kompakta, lakritsbitarna, faktiskt stoppar i mig dem. Det har inte att göra med att jag har inte kan säga nej utan det är helt enkelt för att om jag äter en ”äcklig” godis, blir de jag verkligen gillar mycket godare! Så jag började fundera. Stoppar Malaco i en herrans blandning för att:
1) Det finns alltid något kunden tycker om och därför köper de en påse och sen får de ge bort/kasta de som inte äts upp?
2) Det är precis som jag skrev där uppe. Det krävs mörker för att se ljuset, tristess för att uppleva spänning eller helt enkelt att det smakar illa för att det goda ska bli gott?
Någonstans i den här lilla godispåsediskussionen finns en ganska stark parallell till livet. Hur vore det om vi konstant hade jättekul varje vaken sekund? Skulle det vara roligt efter 20 år eller är det balansen som gör glädjen. Att jag jobbar så mycket som jag gör, för så lite som jag gör (räknade på min timlön häromdagen apropå det), för att jag framöver ska få skörda frukten och nå mina mål? Måste vi göra de tråkiga övningarna på gymmet för att det roliga ska vara roligt? Måste vi slita hund på Universitetet för att få det jobbet vi vill?
Tankarna är många men jag är väldigt nyfiken på godispåsen så om någon vet, eller känner någon på Malaco, snälla svara på frågan!
Dags för träning
/Gustaf