Amerikat – Så sa alltid min morfar med ett leende på läpparna. 9 timmar och 20 minuter kvar till Stockholm står det på skärmen framför mig och jag har precis dragit igång min playlist och satt i lurarna. Amerikat är mycket och massor av olika saker och känslor. En känsla jag mött flera gånger under den här resan är det som vi svenskar är fantastiskt dåliga på, nämligen att ge beröm.

En dag i Vegas när vi precis ska packa ihop våra grejer och gå upp till hotellet springer en kvinna i 30-års åldern fram till Emily precis innan vi ska gå:
– Ursäkta jag ville bara säga att du har en fantastiskt fin kropp! Har man en sådan kropp ska man få höra det, thats all! Have a good day.
Både jag och Emily blir så paffa att vi knappt får ut ett tack. Lyckas dock svara efter vad som känns som en evighet, att jag också brukar säga det till henne. Hon ler och går sin väg. Där står vi och ler mot varandra. Kvinnan som kom fram hade inte på något sätt en sämre kropp än Emily och jag hade lätt kunnat sagt detsamma till henne men jag var för seg och för svensk.

Ett par dagar senare på gymmet kommer en herre fram till oss och frågar om det är vi som är ”ICANIWILL”. Han har sett oss träna ett par gånger med våra kläder och jag förklarar att det är mitt företag och lite mer om varumärket. Han ställer ett par frågor till och ger oss komplimanger. Han vinner inget som helst på det, han bara säger det, för han tänker/tycker det är coolt/snyggt/bra. Det totalt gjorde min dag och jag sträcker på mig lite extra när jag går därifrån.
Detta är dem så himla bra på och det är verkligen något jag ska försöka bättre på! Både jag och Ni sliter där ute med både jobb, förhållanden, livet, mat, företag eller vad de nu är och en liten komplimang från en främling/person man inte känner kan verkligen göra ens dag eller kanske vecka. Så med det sagt vill jag tacka DIG som läser det här. För att du läser min blogg, ger mig något tillbaka ibland i from av kommentarer eller delningar, hej på gymmet eller kommentarer på instagram. Jag uppskattar verkligen att Du läser min blogg.

Nu ska jag luta mig bakåt och försöker samla några minuters sporadisk sömn. Att sova på / i fordon / fsom rör sig framåt är verkligen inte min sak. Funderade på att uppgradera till första klass men att betala lika mycket för hela biljetten som för 12 timmar med lite mer lyx kändes inte riktigt aktuellt just nu med min ekonomi. Ett par stora grejer med företaget som är på gång kanske kan få mig ytterligare ett par steg närmare det livet där jag kan boka första klass. Over and Out
/Gustaf