Tag Archive: Tankar

Varför eller varför inte?

15 juli - 1:06

00:56 – Vaknar med tydliga känningar i skalle. Fan, det verkar bli en ny period med Hortons. För drygt 28 timmar sedan, precis när vi sitter i bilkö för att lämna lånebilen i LA slår det till. Från lätt huvudvärk till fullt anfall på kanske 10 min. Jag har inte en chans. Får stanna bilen för att hämta och ta sprutorna.

Flyget hem gick bra och vi pinade oss uppe till 20 igår kväll men nu ligger jag här klarvaken och med molande värk. Tagit min ”fas 1” medicin och slängt på en handduk med iskallt vatten på skallen (egen uppfinning)

VARFÖR? Den frågan har jag ställt mig så många gånger under anfallsperioder som förstört dagar, veckorna till och med månader för mig. Inatt är ingen skillnad.. varför? Men så slår det mig, varför inte? Jag har onekligen kapaciteten att rida ut ett anfall på 10 timmar utan medicin och tjurskalligheten som drivit och givit bränsle åt min träning och mitt företagande i så många år fungerar lika bra för att ta mig igenom dessa perioder. Så från och med nu, även om jag vet att det för många stunder framöver kommer ifrågasättas, ska jag försöka omfamna Mr Horton och se vad jag kan lära mig från honom och hans smärta.

Är glaset halvfullt eller halvtomt. Fan, det känns som att det blir värre. Lär hämta en spruta ändå..

/Gustaf

BARA VARA PÅ SEMESTER?

15 juni - 6:46

Zero to one Peter Thiel-1 Det är svårt för mig att ”bara vara” på semester. Visst, jag har väldigt bra stöd ifrån mina anställda och de sköter allt i den dagliga driften när jag är borta men det är en ofantligt stor utmaning att koppla bort (jobb)huvudet och ”gå på semester” ändå. Jag har levt det här företaget i snart tre år och under dessa år har jag verkligen kört all in. Tveksam om det går att arbeta mer eller aktivera skallen mer än vad jag (eller någon egenföretagare) gjort under dessa tre år utan att bli.. förstörd?

Förstörd? Ja precis förstörd. Har sett och hört så många historier om egenföretagare som kör relationer, sig själv och vänskap i sank och mitt mål har alltid varit att klara av den balansen men ändå köra så mycket det går. Jag har fått dragit i handbromsen vid ett par tillfällen för att inte köra slut på mig själv helt, men det är under korta perioder som jag fått slagit av på tempot eller delegerat mer.

Företaget går bra just nu, det kan jag inte sticka under stolen med och det är jag stolt över, men med det sagt så ger det oftast ingen direkt effekt. Jag har långt ifrån lyckats gentemot mina egna krav och mål, men jag har kommit en bit på vägen. Däremot känner jag mig ofta väldigt ensam och ibland rätt kass (?!). Jag vet att det har med mina egna prestationskrav att göra men jag tänker inte heller sticka det här under stolen. Jag tror att detta är något många egenföretagare känner och kämpar med på daglig basis men få pratar om eller delar med sin omgivning. Vi på företaget kommer att öka vår omsättning rätt mycket det här året och det gör vi tack vara smart jobb och hårt jobb, men pengar är alltid bristvara i expansion och hos företagaren, inte minst syns det i plånboken och här tror jag också att många, om inte alla, som driver eget kan skriva under. Det tar år att bygga upp en maskin som genererar en bra lön och avkastning och jämför jag med min tidigare anställning är jag långt ifrån där lönemässigt. Detta skapar iaf i min värld en del press, för jag kan inte riktigt leva som många andra, göra det andra gör eller privat köpa vissa saker. Det är en enorm utmaning men samtidigt finns det så klart en plussida på min vardag också. Jag styr allt själv, jag gör vad jag vill, hur jag vill, med ett enda krav, att få saker att gå framåt. Det är bara det att endast för att det ”går bra” så tror många per automatik att det ”går bra” på alla plan, känslomässigt, pengamässigt osv. Men bara för att det går bra, så har man det automatiskt inte så mycket bättre från den tiden innan när man kämpade och resultaten inte kom som de gör nu.. och jag får ofta höra nu att ”det måste gå bra nu” och det är inget negativt för mig men det finns så mycket mer bakom det hela. Hoppas ni förstår vad jag menar?

Att därför göra ingenting och bara vara på semester känns… annorlunda och utmanande men det jag märker är att jag vill göra och planera så lite det bara går. Att läsa en bok eller bara spela lite spel på telefonen funkar utmärkt och räcker gott och väl för mig, det nästan är ett måste att göra så lite hjärn-akitiverande saker det bara går.. vänta nu, är det där som jag precis just skrev semester per definition? Har jag för första gången lyckats ta semester? Det kanske bara är stundens ingivelse men jag får ge det några dagar till och se om jag känner likadant, i sådana fall är jag nöjd, riktigt nöjd och hoppas komma tillbaka till jobbet med mer kraft och orka för att fortsätta ta steg på den här resan. Ibland är det så bra för mig att få sätta ord på saker och ting, det blir nästan som en öppen dialog med mig själv!

Som ni märker blir det rätt ”lättsmälta” inlägg med någon bild, lite info om dagen och inte så mycket tips, matlagning, tankar (mer än det här) osv utan inläggen speglar min och våra dagar rätt bra. Det här är alltså precis det jag behöver skriva, när jag känner för det. Jag tvingar inte mig själv att blogga varje dag utan när det passar och när jag har lite material. Tack för att ni har förståelse för det. Försöker lägga upp lite mer på instagram så haka gärna på där (@gustafollas) om ni inte redan gör det.
Allt gott så länge från en varm kväll i LA!
/Gustaf

OM ÄN FÖR ETT ÖGONBLICK

31 oktober - 13:25

Kista Visste ni att vi programmerar hjärnan varje dag, i varje situation och varje beslut. Jag försöker ha, ta och skapa så mycket positiv input det bara går från alla håll och kanter. En hemläxa jag fått i min ledarskapsutbildning är att stanna upp en gång per dag, om så bara i 10 sekunder och tillåta mig själv att vara stolt över mig själv och mina prestationer. Det går inte att ändra något över en dag men med små medel, varje dag, skapar vi nya banor och stigar i vårt medvetna och omedvetna. Vem vet, om ett år kanske jag ärligt vågar känna mig stolt och sträcka lite på ryggen när jag pratar om företaget eller tar emot positiv feedback. Idag är det på ett vis svårt för mig att prata om företaget och vad jag skapat. Det blir lätt att jag skämtar bort det eller viftar bort det med någon standardfras. Kanske beror det på att jag lägger så mycket mental kraft och tid på bloggen, instagram, ICANIWILL, osv att när jag väl är ”jag”, bara Gustaf, så är det rätt så skönt att få prata om annat och inte fokusera på hur det går för mitt företag eller min träning. Jag förstår ju att folk frågar då de får en glimt på bloggen eller genom någon annan kanal och av ren nyfikenhet frågar hur det går och vad som händer, det uppskattar jag och självklart svarar jag på det, och mellan varven är det självklart att jag är stolt över mig själv. Jag behöver bara träna på att faktiskt tillåta mig att känna och inte bara säga tack och gå vidare mot nästa delmål. Det är nämligen skillnad på att känna och bara säga.

Bilden ovan är tagen ute i Kista på tunnelbanestationen. Jag mellanlandade där på väg till ett möte för soluppgången var så fantastiskt fin. Tänk att en annars rätt nedskräpad, nedklottrad, stressig och folktung plats kan bli så ödslig, vacker och rofylld på bild. Det är lite det jag älskar med att fotografera. Om än för ett ögonblick så blir det ögonblicket för evigt när jag trycker på avtryckaren. Jag bär hellre med mig min tunga kamera för att få möjligheten att fånga såna här ögonblick och då även få möjligheten att återuppleva stunden igen, en tid efter. Ungefär som nu. Har precis tagit mina 10 sekunders tacksamhets och stolthetstid för att nu växla ner igen och köra vidare med denna fantastiska Fredag. För det är en fantastisk Fredag. Precis som denna Måndag var helt grym. Varje dag äger vi och varje dag sätter vi vårt mindset för att ta oss an det vi äger. Tack för nu.
/Gustaf

DONT DO IT!

5 augusti - 16:42

crowdDet verkar vara populärt att lägga upp en bild i sina annonser på Facebook och gör en stor röd pil eller röd ring kring det hela och skriva något i stil med ”Ni kan aldrig gissa vad som händer”. Därför tänkte jag göra precis samma sak men skriva om något helt annat. Kan ju kika analytics om jag får fler besökare imorgon.

Jag tänkte bara ta upp det här med ett göra saker för någon annan. Det finns ett scenario där man gör uppoffringar/valda aktiviteter för att man genuint vill det för en annan person som man bryr sig väldigt mycket om men sen finns det också de personer och situationer där man gör saker för andra personer mest för att man inte vågar/vill ta en diskussion. En sådan situation ramlade jag över idag och det naturliga för mig blev att så upp för mig, för min sak och mitt tyckande. Det hela togs emot bra och situationen löste sig bra, men det slog mig då hur många gånger jag gjort saker fast jag egentligen inte vill eller känner att jag mår 100 när jag gör det och under flera år har jag lärt mig säga ifrån, säga nej och göra mer av det man vill, och mindre av det man egentligen inte vill. Ordet Ja är lättare att säga en Nej. Tänk Er för i er vardag. Var rädda om Er själva och det ni faktiskt trivs med i livet. Ingen kommer tacka Er för att ni ägnade stora delar av Era liv åt att göra saker för andra eller saker som inte ni trivdes med, tvärtom, man får inget för det. Livet är för kort för att göra sådana saker! Stay strong, nu ska jag kila. /Gustaf

NÄR DET BLIR MYCKET

9 juli - 12:08

Jag märker tydligt hur bloggen reflekterar mitt liv och med mitt liv menar jag både träning, jobb och övrigt. Just nu går jag igenom ett par stora processer som kommer påverka min framtid på ett eller annat sätt och det tar oerhört mycket kraft och energi. Som ni säkert märkt på bloggen så blir det inte fullt så många uppdateringar eller lika många inlägg där jag ”tänker till”. Därför har jag bestämt att enbart blogga över sommaren när jag vill, dvs när jag känner att jag kommer få ut något av bloggen och bloggandet till skillnad mot att skriva och posta saker för att försöka ge lite kontent till Er läsare. Kanske ett något själviskt synsätt, ja, men det står jag för just nu.

Inatt låg jag vaken sent och funderade på vissa saker och aspekter med mitt liv och leverne, typ som det jag skrev i raden innan, att inte känna/låta mig påverkas negativt av en ”bloggpress” var en sådan sak jag funderade på. Det blir lätt att det skiftar och slår om från glädje till press och om det inte är kul, blir det heller inte bra. Det var en av flera saker jag gick igenom och bearbetade inatt och summa kardemumma har jag fattat en del beslut som jag kommer skriva mer om så snart allt är klart. Jag kommer genomföra förändringar, så mycket kan jag säga och vissa är på den privata fronten och andra på företagsfronten. Dagarna just nu är tex för packade, och mitt liv vill jag leva för mig själv, på det sätt som jag önskar leva det och när det blir för mycket rutin, för mycket belastning, då är jag faktiskt rätt bra på att dra i handbromsen och fundera på vad det är som orsakar att jag inte känner mig på topp, att vissa saker bara känns jobbiga. På det viset kan jag få en förändring och på det viset utvecklas jag! Så när det känns som allt susar förbi och man inte hinner med det man vill hinna med, på ett sätt som man vill göra saker på, då är det dags för en förändring. Glöm inte att du lever ditt liv för dig själv, se till att fylla det med personer, saker och upplevelser du vill ha i ditt liv! Ingen gör det åt dig. jump or not /Gustaf

VART ÄR MIN RO?

29 maj - 23:58

Kanske är det just att mitt Jawbone-armband visar 130% uppnått av mitt sömnmål som gör att kroppen inte kan komma till ro ikväll men det har jag svårt att tro. 70% i snitt på sömnmålet är ju inte direkt bra jobbat av mig, tvärtom rätt kasst. Jag har det på svart och vitt vad jag ska sova men gör det inte. Det är nog snarare där problemet ligger. Min ro har dragit på semester. Perioden som är just nu är troligtvis den mest tankeintensiva period jag någonsin haft. Koncentrationen på varje enskild sak i sig splittras på grund av för många tankar i huvudet. Försöker föbrilt skriva ner allt jag kommer på så att jag kan bocka av och få bort den tanken men då kommer två nya. Idé efter idé, uppslag efter uppslag, tanke efter tanke.

Inte ens när jag får sitta själv på vår balkong och äta kesella med grapefrukt och lyssna på bilarna som åker förbi kommer jag ner i ro. Musiken som normalt har en stillande effekt blir ett irritationsmoment. Jag känner mig som ett svart hål som drar till sig mer och mer och snart kommer det bara explodera på något vis. Ni behöver inte oroa Er och främst inte min kära mor som jag vet läser det här, det är ingen negativ stress i den aspekten. Det hela grundar sig i mitt driv och min inre vilja att ta mig närmare mina mål. Gustaf aka Aldrig nöjd vill mer, borde kommit längre, fixat fler bitar men den som vet att så egentligen inte är fallet är ju så klart mig själv. 5 minuter till ett nytt dygn, 30 maj. Snart Juni. En månad jag verkligen tycker om. Dags att försöka komma ner i varv. Bloggen hjälper mig iaf i den aspekten att jag får ur mig en del av mina tankar här,  så kan jag släppa dem, men jag vet att jag kommer på massa nya saker när jag slår igen datorn och rummet blir svart och tyst. Lika bra att ta tag i den situationen direkt. God natt
Råsunda Solna Night natt Råsunda Solna Night natt-2 Råsunda Solna Night natt-3 /Gustaf

WE ALL WANT LIKES!

31 december - 20:24

Hur får man så lite ”likes” som möjligt på en instagrambild? Snörvlandes började jag fundera samtidigt som James May växlar ner sin Audi R8 under ytterligare ett avsnitt av Top Gear. Alla vill ha likes på sina bilder på instagram. Jag med. Vi justerar bilden med filter, poserar på gymmet och strippar framför kameran. Varför? För att ska känna oss omtyckte ett tag? Få bekräftelse – japp. Vårt belöningssystem kickar igång allt eftersom vi får fler likes, followers och uppmärksamhet. 100126-1

Jag skrev helt sonika, på engelska då för jag skriver alltid på engelska på instagram.
”Do not like this picture but instead close your phone down and spend som real quality time with your friends or family”
Det tog 43 sekunder, sen hade jag min första like. Folk kommenterade att ”den var bra” och ”nice try” men för mig var det ett misslyckandes. För en enda kväll kan vi ju faktiskt släppa luren, lyfta blicken och faktiskt investera vår tid i våra nära och kära. Jag är långt ifrån en förebild men jag ska bli bättre, jag jobbar på det!

Det är konstigt det där – Jag lägger upp en bild för att göra något för någon annan, för att någon där ute slår ihop sin lur och gör något bättre med tiden. Det ger säkert den personen mycket mer ikväll än vad ett par likes på instagram hade gett. Jag får ingen feedback på detta utan sitter här med en bild utan massor av ”likes”. Är jag så stark i mig själv att jag kan nöja mig med det – att jag inte behöver kolla hur många klick jag fått, hur många kommentarer jag får osv. Är i fas att somna in för kvällen och det fick mig att fundera hur underliga vi människor är. Det som syns, det räknas. Jag drog mig lite för att posta bilden för att den inte passade in i mitt flöde men till slut kände jag mig så ”styrd” av hur bilder ska se ut och vilka checklistor de ska gå igenom för att åka upp på instagram. Därför postade jag – för att göra något annat och för att kanske väcka någon tanke där ute. Fler likes ramlar in allt eftersom jag skriver detta och det känns lite.. tris men som vanligt kan man inte nå ut till alla. Huvudet dunkar. Tangenterna knastrat. God kväll
/Gustaf

DONT QUIT – YOU ARE ALREADY IN PAIN

1 april - 8:34

Har tagit mig igenom ett ”aktivt-vilopass” med vader, vader, vader och mage. De här passen är inte så utmattande rent kroppsligt utan det är mer en mental smärta och resa att ta sig igenom. Tänkte försöker skriva lite kring just det här med smärta, det är ju trots allt ganska starkt sammanlänkat med träningen och resan.
När jag var mindre och yngre kunde min mamma knappt massera mina traps utan att jag skrev som tonåring som hade slut på daxwax. Allt eftersom jag började träna och började känna på smärtan som där mötte mig höjdes min toleransnivå från -3 till i alla fall 0. Den ligger nog lite högre nu efter ett par år av dropset, gigantset, superset och allt var man kan göra för att pina kroppen. Jag skulle säga att det har blivit lite av en drog att uppleva smärtan och ta sig igenom den tunnel av signalen kroppen skickar under de intensiva ögonblicken när det är som tyngst.

I ett klipp på Youtube som återfinns under motivationsfilmerna, minns inte exakt vilken det är just nu, men då är det en berättarröst som talar om just det här med smärta. Han säger något i stil med: ”Don’t quit. You’re already in pain. You’re already hurt. Get a reward from it” och jag är villig att hålla med. Vi är olika som personer allihopa och vissa har en förmåga att ta sig igenom och tåla smärta medan andra slutar när de känner första tillstymmelse till smärta och tyvärr sällan tar sig vidare till nästa nivå. Jag vet inte om det är det mentala målet eller inställningen hos de personerna som lyckas ta sig igenom smärta och är villiga att känna smärta för att gå framåt eller om det faktiskt är så att vi har olika smärttrösklar rent genetiskt? Oavsett så tror jag att man kan lära sig att hantera smärtan och då få ut mer av sin träning. I andra ord vill jag försöka guida Er ett halvt steg.

När jag körde vader sist med Emilys bror körde vi upplägget som jag skrev om sist. Börjar med 50 repetitioner och försöker sedan hålla 30 repetitioner i alla följande set. Jag klarade 50, jag klarade 31 och sen var tävlingen igång igen mellan mig och Brian. Flest reps per set och totalt över övningen. Min tur igen. Klev in och kände hur dynorna på trapsen tröck till när jag lyfte av vikten i den stående vadpressen. 1,2,3,4,5… efter 15 st skrek mina vader att jag skulle ge mig, sluta, inge mer. För en halv sekund såg jag mig själv utifrån och mitt ansikte såg helt förvridet ut av smärta. Jag grimaserade och kände smärtan i vaderna hela vägen upp i fingrarna. När jag passerade 20 repetitioner var jag på toppen av smärt-berget, för ni förstår, det finns just ett sådant berg. Man vandrar upp och det blir jobbigare och jobbigare men vad händer när man är där uppe? Blir det tyngre och tyngre för varje repetition? Nja inte riktigt skulle jag vilja säga. Visst orken kanske dör i benen, brösten eller vaderna och tempot sjunker men smärtan blir inte mer än max uppe på toppen och det var där jag stod vid repetition nr 20. Jag tänkte inte ge mig och provade helt enkelt att slappna av i ansiktet, kroppen och försöka accepter smärtan i den stunden. Det gjorde riktigt jäkla ont men mer ont än så här skulle det inte göra. Sen fortsatte jag och köra. 21, 22, 23, 24 och när jag sedan på 45 slutade då jag inte förmådde mig själv att göra en till så var det en sån häftig känsla. Jag vek inte ner mig mot smärtan utan jag accepterade och hanterade, även i den lilla situationen, just då, just det setet. Jag försöker sedan dess att tänka likadant när smärtan, pumpen och syran kommer på gymmet. Det har faktiskt hjälpt mig en hel del och hur ont det än gör så går det över, kanske inte direkt, kanske inte efter 1 minut eller en timme men den går över. Det är det som är det fina med smärtan.

Jag tror att man måste ta sig förbi de här trösklarna, hålla ut i smärtolandet och testa smärtgränserna ibland när det kommer till styrketräning och livet i stort. Det är lite som att testa sin bil när tillfälle ges. Prova att tvärnita bilen i 30 km i timmen, prova att stämpla gaspedalen i botten och växla ner. Nu tänker ni att jag har solsting här borta men om ni någon gång kommer i en situation där ni faktiskt behöver agera just så, och redan har testat Er bil / Er kropp till max så vet ni om ni ska gasa eller bromsa. Vem vet, ni kanske på ren vilja i en nödsituation (högst troligt) skulle prestera över Era gränser ni idag visste att ni hade så varför inte närmare Er och se vart det tar Er i livet och på gymmet!
Tack och god natt

/Gustaf

ICANIWILL – VAD ÄR DET EGENTLIGEN OCH VART SKA VI?

7 januari - 14:32

Los Naranjos Marbella CrossFit-13Som de flesta vet startade jag mitt egna företag, Gustaf Ollas ICIW AB, i oktober förra året och jag arbetar idag mycket med kost- och träningsrådgivning via distans (så kallad Online PT) men även en del personlig träning. När jag först startade företaget hade jag riktat in mig på mycket kring kost och träning och allt eftersom min hashtag #icaniwill exploderade insåg jag att det fanns ett större och bredare potential i själva konceptet och varumärket ICANIWILL än vad jag initialt trott.

Syftet med ICANIWILL (ICIW) är att inspirera och motivera individer och deras omgivning att våga satsa och göra förändringar. Allt går att uppnå om man bara har viljan, rätt verktyg och ger det tid. Genom att dela med mig av min, mina klienters, vänners och bloggläsares kroppsliga, mentala och totala förändringar är min vision att konceptet ICANIWILL ska växa, inspirera och motivera fler personer att följa sina drömmar och våga bli den person/individ vi vill vara.

Utöver själva konceptet har jag märkt, främst under min senaste diet, att många finner det jag gör med både företaget och träningen motiverande. Vet flera som vågat sätta upp mål och börjat arbeta mot målen och sina drömmar. För mig är det en ynnest att få bidra och dela min vardag för att ge er inspiration i vardagen och små tips för att underlätta eran resa.

Under resans gång har jag på Instagram försökt sprida budskapet kring ICANIWILL och lyft fram några av alla kämpar där ute. De personerna och andra som använder hashtagen har börjat följa varandra, precis det jag velat, och jag tycker det är så himla kul att se hur folk börjar nätverka, peppa, pusha och stötta varandra genom små kommentarer, genom att gilla varandra bilder och ibland även skriva längre texter tillägnat vissa personer de följer. Man kan säga att internet har bidragit till mycket negativt men i det här fallet hyllar jag all typ av virituell kommunikation och nätverkande. Det värmer min själ att se hur folk axlar ansvar och driver konceptet vidare mot nya höjder.

Black White ICANIWILL t-shirt-1-3

I och med att mina bilder och ”motivationskollage” blivit populärare har förfrågan kring produkter växt fram.
Det var en infallsvinkel som jag hade med mig in när jag startade detta företag men jag hade inte det som mål utan snarare en bonus. Att stötta mig och ICANIWILL innebär för vissa att använda hashtagen, för andra att köpa mina produkter. Jag ska inte sticka under stolen med att jag blir uppriktigt glad när folk vill köpa dessa produkter, de bridrar till mitt leverne och jag lägger ner mycket tid på att få och ta fram kepsar, armband, wristwraps mm samt att göra dem tillgängliga. Som jag tidigare sagt så arbetar jag nu med att få fram en bra grund vid gäller inköp och förädling av t-shirts och linnen. Det kanske låter basalt att köpa t-shirts och trycka på dem men i en värld där det handlar om marginaler och framförallt kvantiteter (dvs hur många t-shirts jag säljer och kan köpa in samtidigt) är man som liten (läs än så länge obefintlig) inte så kraftfull. Dessutom vill jag inte  sälja något jag själv inte skulle vilja ha på mig, dvs det ska vara snyggt och bra kvalitet på både tryck och t-shirt. Slår man ihop de faktorerna finns det några vägar att gå men man måste hela tiden balansera ekonomi i det hela.
Hoppas som sagt att det inte är för långt bort och jag inväntar några svar sen hoppas jag kunna trycka på knappen och köra igång med den första beställningen och designen. När nu några wristwraps, kepsar och silikonarmband börjar figurera ute där hoppas jag verkligen att vi som använder och känner igen dessa produkter vågar ta kontakt och gå fram till någon annan individ med likadana / andra ICANIWILL-produkter. Till syven om sist handlar det återigen om att motivera och inspirera andra och en själv att nå sina mål.

Just nu är ICANIWILL för mig, och jag knyter gärna an mina tankar till mina produkter, att:

– Fortsätta lägga på mig så mycket kvalitativ muskelmassa det går
– Testa en dröm och flytta till USA den 17 Januari med Emily för att prova hur det är att bo i USA
– Göra allt jag kan för att utveckla och ta företaget till en ny nivå
– Sjösätta nya produkter
– Balansera arbetslivet med det privata, det blir lätt mycket jobb

– Långsiktigt mål, använda varje dag för att skapa den kropp och det liv jag vill leva!

Det fina med ICANIWILL är att man kan knyta precis vad man vill till konceptet. Oavsett om det är karriären, träningsmål, uppsats eller vardagen så kan Du, skapa precis vad du vill, du kan krossa alla barriärer, sätta precis vilka mål du vill, göra precis vad du vill – hur du vill. Några kanske tycker det är tomma ord och floskler men genom mitt liv har jag märkt en sak och det är att hårt arbete till slut betalar sig. Man kan tyckas vara långt bort många gånger men så länge man tror på det man gör och kör sin grej, då kommer man, förr eller senare få betalt för det arbetet. VÅGA!

Om jag vidare går in på mina tankar med den här bloggen så var det först ett sätt att dela med mig av min vardag till mina vänner och familj i Falun under mina studier i Uppsala. Sen blev det en ren och skär träningsblogg och nu är jag tillbaka igen i någon slags mixad vardagsskildring. Efter min kreativa session med mina kära vänner och flickvän så tänker jag helt enkelt fråga Er rakt ut: vad är det ni vill ha ut av denna blogg? I min egen skalle har jag min preliminära plan klar men jag vill ju gärna höra vad ni tycker och tänker kring min blogg och dess innehåll. Tackar ödmjukast för input.

/Gustaf

EN FYSIK VÄRDIG ETT OMSLAG?

21 november - 7:53


Karl skrev igår en kommentar som fick mig att reflektera en del över Bodys omslagsmodelltävling och min medverkan. Den ”normala” processen hur ett blogginlägg växer fram för mig tog fart och nu har jag någonstans landat i detta. Kommentaren såg du som följer och obs att det inte är något påhopp eller negativt menat utan en reflektion och nyfikenhet från Karl:

Detta är inte i negativ mening alls, utan ställer en fråga jag har undrat över. Tycker du själv du förtjänar att vinna/har den bästa fysiken av killarna att vara på omslaget?

Man kan diskutera ”fysiker” och vad som är snyggt, åtråvärt, för mycket, för stor och för tunn hur länge och hur mycket som helst så jag kommer bara att kunna redogöra för vad jag tänker, tycker och hur jag ser på saken.

För att ge Er en bättre inblick i mina tankar gick inför den här tävlingen så tar jag Er tillbaka till dagarna innan Emilys födelsedag i år. Vi hade fotat bilder med Tobias Karlsson, en vän till oss, och både Emily och jag var mer än nöjda. Formen satt bra och detta var drygt ett par dagar innan inskickningstiden för tävlingen var över.

Veckan efter, 2 dagar innan Emilys födelsedag, fick vi beskedet att vi inte gått vidare till Final. Vi förstod ju båda två hur knivskarp konkurrensen varit och nöjde oss åt de fina ”10 minuters-photoshoot”-bilderna som Tobias producerat. Grymt! Dagarna gick och vi firade, då mååånga dagar iväg från DC och LP, E’s födelsedag rejält. Hade gravidmage på kvällen och rullade i säng, 4,5 kg upp från morgonvikten. 1½ dag senare, fortfarande blöt, mätt och glad ringer Body och frågar om jag kan fotas ”imorgon” vid 11-tiden. Tankarna snurrade, jag blev förbaskad att jag ätit så mycket, jag snabbkollade formen i toa-spegeln med en suck, ringde Emily bollade med henne och mig själv. Till slut bestämde jag mig för att köra – Nystartat företag – ”alla PR är bra PR”! Ströp vätskan, drog åt kolhydraterna och körde cardio, allt för att försöka modifiera formen så gott det gick.

Dagen efter åt jag kolhydrater och försökte in i det sista toppa formen, föga förvånad hände inte så mycket på så kort tid men bilderna blev bra ändå. Jag kände mig inte helt nöjd då jag tycker mig ”dra upp axlarna” för mycket när jag i början var ovan och obekväm framför kameran, länge sen jag fotades. Sist var med Ola Gäverth för typ 2 (?) år sen. Där har ni mina tankar innan tävlingen.

När jag nu i efterhand får frågan från Karl om han anser att jag har den bästa fysiken och ”förtjänar” att vinna tävlingen ser jag det som att frågan om jag är värdig det, ja skulle jag spontant säga och den frågan kan jag lätt svara ja på för annars hade inte Alex och gänget på Body ens ringt mig! Sen är det egentligen helt irrelevant vad jag tycker för det är läsarna av Body Magazine som bestämmer, oavsett om jag har en blogg och vänner som röstar på mig bara för min skull så är det en droppe i havet. Det är ju stora massan som avgör och deras åsikt.

Har jag den ”bästa fysiken” av killarna? Vad ska jag svara på den då? Jag är nog den som är mest kritisk till mig själv och min fysik, hade jag varit i lite bättre form, för jag tycker man ska skilja lite på form och fysik här, hade jag nog varit lite mer nöjd med att ”visa upp den” för så många men alla killar och tjejer för den delen, som är med i tävlingen har sina styrkor och upplever säkert sina egna ”demoner” i form av det dem vill förbättra. Jag har mina axlar, mina vader osv. Skulle kunna gå igenom alla killar jag ställer upp emot och säga vad jag tycker men som jag uppfattade Alex på Body så letade dem efter lite ”olika” fysiker. Det är ju inte så att jag t.ex. representerar Bodybuildingkategorin, Andrija gör det med sån pondus på sina 120 kg, en gigant med ett varmt och ödmjukt hjärta och han sliter verkligen i sin vardag som kock med sena nätter och långa dagar. Han ska för övrigt tävla på LP. Det jag säger och kan sumera är att jag inte tycker jag har den bästa fysiken, nej, men det handlar inte enbart om fysik utan en helhet tror jag, man ska väl leverera något i form av känsla eller total upplevelse som ”modell”. Finna 100-tals personer där ute som har bättre fysik än mig men ingen av dem stod där tisdagen den x september och fotades, det gjorde jag så därför är jag en potentiell vinnare av Bodys Omslagstävling 2012! Denna tävling som i grund och botten handlar om marknadsföring för Body och marknadsföring/en chans för oss ”okända” att nå publicitet och framgång. Denna tävling har helt klart fått mig att fortsätta kämpa och vilja bli ännu bättre för att en gång stå på omslaget med den fysik jag drömmer om.

Tack för ordet och Tack Body för chansen och möjligheten till denna tävling. 3 dagar (inkl idag) kvar att rösta, jag uppmanar Er att rösta på den kille och tjej NI tycker förtjänar omslaget! Jag ser det hela som ett äventyr som i slutändan kommer ge något, vinst eller inte. Ha en grym dag, återkommer senare i eftermiddag!

/Gustaf

CELSIUS LURADE MIG!

17 oktober - 21:38

Jag trodde det var mina kepor som jag lääängtat så mycket efter. Istället var det kläder från Celsius! Magnus och Markus ville väl peppa mig inför sista veckorna här, 45 dagar kvar idag, så jag fick lite nya spänstiga kläder. Tack boys – det värmer att ha Er vid min sida. Utan Er vore det här omöjligt (tänker på mitt grova Celsiusbehov!). Får vackert fortsätta vänta på kepsarna och nu ska jag inte ropa hej förens jag har dem i min hand..zzz!

Sov OK inatt, ca 7 timmar och vaknade med en tom kropp. 93 kg stod vågen på vilket är bra men det är fortfarande bara 0,6 kg bättre än när jag kom hem från USA. Drog iväg ganska direkt till dagens arbete utanför stan. Kund på hans jobb och det tog hela förmiddagen men det var det absolut värt! Kul pass. Gick en del och kände hur kroppen verkligen inte var laddad för träning idag. Försökte kräma i mig så mycket mat det gick innan dagens tilltänkta egna träning men det var lönlöst. Väl på Odenplan med Emily var det godnatt. Jag hade tårar i ögonen och gråten i halsen varje repetition i benpressen, första övningen, och det gick bara inte. Fick vackert gå därifrån med svansen mellan benen och utan någon träning. Cyklade, orkade knappt göra det så fick äta först, efter maten ca 40 min och fick lite puls iaf.
Resten av kvällen har jag lagat mat och funderat över det faktiska syftet och motivet bakom denna lååånga och numera jobbiga diet. Det slog mig när jag satt där på cykeln att jag kanske går igenom denna diet, som började i Maj med ”uppoffringar”, val att inte äta allt gott i USA och övrigt slit för att kanske bara stå på scenen och visa 4 poser. Blir det ingen kanonform och / eller konkurrensen är för tuff, ja då är det tack och god natt då – inge chins, inge dips och ingen rodd. Fan – jag VILL och MÅSTE komma i bra form. För mycket slit för att inte nå hela vägen! Bollat med Emily om maten och hon är verkligen en bra stöttepelare för mig. Min kämpe och älskling!

Ska kolla på Kalla Fakta nu och kanske trampa lite till på cykeln. Mina vita tigrar, på Parken Zoo, ett djur som jag verkligen gillade som liten och fortfarande tycker är fascinerande, har en av huvudrollerna ikväll. Usch.

/Gustaf