Jag gillar som ni redan vet dokumentärer och program där jag får tänka till eller få se livet ur andra förhållanden och vinklar. Just nu går ett program på SVT 2 som heter Den som får finnas, precis ett sådant program som jag gillar. Det handlar om ett gäng olika individer som kämpar med att ta sig igenom livet med känslan att inte passa in. De lever med Aspergers syndrom och ger sin syn på livet. Den ena personens största dröm är att ha en egen lägenhet och en annan vill ha ett jobb för att visa att det går, trots sina utmaningar. I min värld är de målen och drömmarna inte så högt upp på min lista och jag har för länge sedan klättrat vidare i behovstrappan, medan de i deras värld är allt de vill ha, för att få passa in, för att få vara normal. När jag tittar på sådana här program blir jag ofta väldigt tacksam. Tacksam för att jag idag är ”normal”, tacksam för att jag har alla 10 fingrar, för att jag inte har det svårt med det sociala. Det är något som går oss förbi varje dag medan andra kämpar med att klasskamraterna inte vill hålla i hand för att ”det smittar”, då hon bara har 4 fingrar. Livet är så brutalt ibland på flera plan och ändå tar vi som står på andra sidan det för givet att få må bra, inte vara utanför eller må psykiskt dåligt.
Tack SVT för att ni visar sådana här program, fler borde se dem och uppleva deras vardag. Med det sagt så kommer jag in på en diskussion jag tidigare startade på Instagram men så här i efterhand känner behöver lite mer utrymme och ventileras igen. Individerna i TV-serien kämpar med att passa in, att få vara som alla andra och samtidigt är jakten på drömkroppen och drömlivet igång på sociala medier. Jag upplevare att många idag jagar liv, kroppar eller berömmelse som många av våra stora sociala profiler idag har. Vi opererar oss, vi skjuter in botox för att se ut på ett visst sätt, vi lägger om våra liv för att nå en kropp vi vill ha eller investerar dyra pengar i utbildning för att få bli tex PT och missförstå mig rätt, alla får göra precis det dem vill med sina liv och kroppar. Det är inte det jag vill belysa utan jag vill verkligen lyfta frågan om det är det här alla vill?
Det känns som att många gör det för att, inte för att de brinner för det eller är deras största dröm/mål här i livet. Så istället för att jaga något (som jag upplever) alla vill, varför inte jaga det du verkligen vill? Samhället är uppbyggt på att vi alla är olika och ändå stöps vi mer och mer i samma formar. Alla ska plugga, alla ska jobba, alla ska plugga vidare efter att ha rest, läsa universitet, göra karriär, vara sociala osv. Men det är ju inte så samhället funkar. Vi är ju alla olika och framförallt bra på olika saker. Jag hade kunnat vara kvar 2 år till på Universitet i Uppsala eller stannat kvar på Clas Ohlson men då hade inte ICANIWILL funnits. Jag jagar något jag vill och försöker via sociala medier visa vart jag ska eller hur jag vill att mitt liv ska vara. Det är långt ifrån ett showroom för hur glamoröst liv jag lever med fina bilar, ”kändisar” eller vad än det kan vara. Har hört omvägar att det vore så klart ”enklare” att driva företag om man hade lite ”kändisar som hjälpte till”. Det här är bland det dummaste jag hört för att 1) ”kändisarna” har inte bara hoppat upp i mitt knä och sagt hej vill du hänga med mig, tvärtom, jag har jagat vissa med blåslampa för att de ens skulle få upp ögonen för mig och därefter har jag lagt ner precis lika mycket jobb på dem som jag gjort på alla mina kunder. 2) Jag har aldrig ”använt” mina ”kändisar” för att göra reklam. Jon har aldrig skrivit ett inlägg på bloggen på min begäran, Fredrik har aldrig haft mina kläder på sig, Maria Montazami inte heller osv.
Livet ger dig inget, du måste gå ut och ta det. Du måste våga gå din egen väg och även om du har Aspergers eller inte så är du ofta jäkligt duktig på något, och detta något måste du våga tro på, för om inte du tror att du kan bli bäst eller skapa ditt egna företag och karriär utifrån det du kan, så kommer ingen annan, kändis eller inte, tro på dig och driva på tills du en dag står vid ditt mål.
Hoppas ni tolkar det här inlägget rätt, å ena sidan är jag tacksam för hur bra jag faktiskt har det, å andra sidan ska vi aldrig sluta drömma eller våga. Personerna i TV-programmet kommer garanterat nå sina mål, för det är det enda de vill och jobbar emot. Fredric, Carl och Amanda, ni äger!
Over and out
