Förra Lördagen såg jag Sven-Bertil Taubes program på Så mycket bättre, ett program som jag verkligen tycker om (det är inte många tv-program jag ser) och njuter av att se. Sven-Bertil är en legendar i Svensk musikhistoria men det är inte av den anledningen som jag tar upp det här, nej det här inlägget handlar om en generation och ett språkbruk som är på väg att gå i graven, bokstavligen.
Miriam Bryant tolkar Sven-Bertils låt Ett sista glas på ett magnifikt sätt och det blev min favoritlåt från det avsnittet. Miriam är ung, riktigt ung i förhållande till Sven-Bertil och när jag sitter och tittar på det här programmet slår det mig verkligen hur vi håller på att kasta vårt egna språk i soptunnan. Sven-Bertil får mig ett flertal gånger att rycka till och titta på Emily bredvid mig i soffan, ”vad sa han?” ”oj va vackert det lät” ”vilket sätt att uttrycka sig på” osv. Han använder det svenska språket till fullo och gör det med sådan elegance och finess, precis som min morfar brukade göra. Ord jag knappt visste fanns men som jag genast tycker om. Talessätt jag inte hört sedan morfar var med oss. Motpolen till denna vackra, nästan gömde (läst glömda) svenska ordskatt, blir Miriam Bryants ”FETT”, ”jävlar Sven-Bertil” och ”Shit va coolt”. Jag blir nästan lite förstummad, inte över Miriam Bryant som person, utan som den generationen hon representerar. Är det här den generation språk vi ska ta med oss in i framtiden? Vad händer med vårt eget språk? Vi skriver nästan dagligen mer engelska än svenska. Vi använder säkert 20% av det svenska ordförrådet. Jag tex använder Engelska på Instagram enbart för att de följare som inte förstår svenska ska vara med i leken men samtidigt önskar jag att jag faktiskt skulle träna på att uttrycka och använda mig av vårt fina språk.
Sven-Bertil har nästan förlorat all syn, han blir ledd i princip överallt i programmet, och han har en hund med sig som ska bli ”hans ögon” längre fram när han inte har ledsyn. Hur förhåller sig denna äldre herre till problemet? Han bryr sig inte så mycket, ”jag har ju hörseln kvar”. Lite eller snarare mycket likt min morfar. Han förlorade mer och mer under de sista åren i livet, sin fru och livskamrat, sin rätt att köra bil, sin hörsel. Och hur tog morfar det? Han blev än mer tacksam för vad han hade, för det lilla, för allt bra. Jag känner mig på riktigt orolig för Sveriges framtid på många plan, det är poltik, det är människosyn, det är svenska språket och inte minst hur vi ska föra vår historia vidare? Generationen som växer upp nu, inklusive mig själv, är så oerhört bortskämd, med allt var tillgänglighet, skjuts, förutsättningar, pengar och prylar heter. Jag kommer aldrig glömma historierna morfar berättade, den utvecklingen han fick vara med om under sin livstid, från ett samhället som var byggt kring gårdar och att man hjälptes åt, till ett samhället där folk idag umgås via internet och konstant är uppkopplad mot omvärlden och skrollar för glatta livet. Morfar var en ärlig man, han gjorde rätt för sig, Sven-Bertil var (vad jag tror) en ärlig man, som gjorde rätt för sig. Jag vill bli, och forma mitt företag på ett ärlig sätt, som gör rätt för sig. Jag vill att mina barn ska göra rätt för sig och ta ansvar för saker och ting, inte låta lättja och ting ta över mänsklig omtanke och värme.
Jag vet inte om det någonsin kommer komma en generation som våra far- och morföräldrar igen. Det är lite ledsamt och jag hoppas att våra förädlar, som nu är och kanske blir far- och morföräldrar för deras uppväxt och lärdomar vidare. Nej, vi måste göra det! För det finns så mycket fint och lärorikt i den generationen och de innan oss.
/Gustaf
