Varm. Puls. Nervös. Rabblande. Påminnande. Antecknande. Precis så är jag innan jag ska ha en föreläsning. Precis så var jag idag. Idag utmanade jag mig själv. Om sanningen ska fram så är föreläsningar lite ångestladdade för mig. I min mening finns det inte så mycket att föreläsa om, framförallt inte när det är för personer som är väldigt seniora i sina positioner. Det var dem idag. Som tur var gick det hem denna gången också och utifrån reaktionerna och engagemanget så funkade materialet bra. Att bli en duktig föreläsare handlar i lika mycket om innehållet som hur man presenterar det, hur man connectar med publiken. Det är med andra ord lite som stand-up (inte för att jag kör det men kan tänka mig det). Idag gick det hem och jag drar en lättnadens suck.

När man är nervös och uppspeedad tänker man alltid att alla andra är bättre, att mitt inte är bra nog, trots att man gått igenom det hemma 10 gånger känns det alltid med tveksamt när man kommer på plats. Idag boostade jag mig själv genom att intala mig själv att dessa personer är bra på sina områden och jag är bra på mitt. Det finns inga frågor jag inte kan svara på och inga gliringar jag inte kan tackla men ändå är man nervös för att materialet ska hålla. Så ja, det var lite kul, men det var mycket prestationsångest under tiden. Nu efteråt är jag glad, glad att jag utmanade mig själv.

Idag var det tre möten varav ett var en podcast-intervju med Skön Puls-Veronica som var med mig och alla andra till Ramundberget. Podcasten kommer upp nästa vecka och det var fantastiskt kul att få prata lite igen. Jag saknar ibland det men samtidigt vet jag hur mycket jobb det ska till för att få det bra med mina mått mätt och då är det bättre att få gästspela och diskutera än att själv dra i alla spakar. Om det är någon som mot förmodan missat mina ICANIWILL Podcasts som jag producerade eller någon nykomling som vill lyssna hittar ni dem här. Nu ska jag ställa mig på balkongen och ta in lite kvällsluft och bara njuta av en bra dag. Adios! /Gustaf