Jag sitter i ett bombnedslag. Har burit ner 3 kartongen med minnen, papper, prylar och dokument. Det bästa sättet för mig att få ordning på allt är att tömma och sortera. Kasta, behålla. Det blir lätt mycket för ögat att se men allt har en plats i huvudet. Det slår mig verkligen hur mycket minnen jag har nedstoppade i flyttkartonger. Flyttkartonger som endast kommer till liv vid just flytt. Annars står de och samlar damm någonstans på en vind eller i ett förråd.

Det är ett jäkla kånkandes när det väl skall flyttas och egentligen ska de bara till nästa förvaring. Tog en promenad till insamlingen för kläder och dumpade lite påsar. Jag undrar samtidigt som jag går där vad tanken är att vi ska göra med alla minnen? Vissa minnen sitter i huvudet, andra har vi i form av lappar och ting nedstoppade i kartonger. Bär vi med oss de viktigaste i huvudet och de lite mindre viktiga i kartonger?

Jag hittar allt ifrån CD-samlingar jag köpt i Thailand, lappar från Morfar, bilder från förr, äventyr och skratt. Tre lådor blir till slut en låda. Jag minns att sist jag packade samma saker var det precis ett liknande scenario. Jag sållade och kastade mer än hälften. Är det så att minnena och prioriteringarna ändras med tiden, även de som är faktiska ting? Förra gången var det jag valde att spara det absolut viktigaste, just nu är det inte alls viktigt och åker i soporna. Det är konstigt hur vi prioriterar och bunkrar upp. Vi behöver inte 99% av de saker vi har för att leva eller må bra. Jag vill leva ett liv fullt av upplevelser och känslor, inte prylar. Mina minnen hamnar numera på en hårddisk och är mestadels bilder, bilder jag själv tagit och upplevt. God natt /Gustaf