Det där jäkla sträcket som bara står där och blinkar. Blink, blink, blink. Varje gång jag loggar in på bloggen och klickar skapa så står det där. Ända sedan jag 2007 började skriva är det saaaamma visa varje gång. Det känns spontant som att jag vid det här laget borde förtjäna lite feedback när jag loggar in, det har ju trots allt blivit ett par tusen inlägg. Hur skulle det vara om jag fick ett ”Hej Gustaf, va kul att du vill skriva något igen” men nejdå. Det är tomt i rubriken, det är tomt i textfältet och inte en enda bild finns för att hjälpa mig. Den senaste tiden har jag verkligen känt att bloggen kanske börjar sjunga på sista versen? Kanske är det för att det känns som jag skrivit om så många olika ämnen, känslor och aspekter eller också är det för att vardagen den senaste tiden varit ganska oromantisk och ”vanlig” att jag inte vet hur jag ska dela med mig av det.
Jag har ju blivit bränd ett par gånger genom att vara för öppen och dela med mig för mycket. Folk som jag trott för mycket om har visat sin sanna sida och stulit, lånat eller ”influerats” av de sätt jag jobbat och beskrivit här på bloggen. Så är det, jag får skylla mig själv för att jag la ut det som jag gjorde. Alltid lär jag mig något.
Vardagarna är som sagt just nu väldigt mycket vardag men med det sagt en vardag jag stortrivs med. Kanske hinner jag inte riktigt med precis allt jag vill men mycket. Jag går fortfarande upp tidigt, och så fort jag kan tar jag mig till jobbet. Det är något av det bästa jag vet att komma tidigt till jobbet, och bara få starta upp dagen och mitt inre med lite reflektion och en inre glädje att låsa upp dörren till mitt eget kontor. Det är ibland så surrealistiskt hur jag kunnat skapa pengar från egentligen ingenting, skapa en produkt, skapa en sysselsättning och arbetsplats åt mig själv och numera även andra ur ren vilja och ide. Ibland när frustrationen är stor och känslan av att jag står stilla och stampar blir för stor tänker jag att det bara vore så mycket enklare att ta en anställning eller att jag skulle hoppat på ett projekt där förutsättningarna var annorlunda, där resurserna inte var lika begränsade som mina är, där kunskapen och know-how fanns, men lika fort slår jag bort den tanken. Det är verkligen en process för mig, att skapa, att ta fram någonting och den här processen finns med mig på alla plan i mitt liv. Det tar tid för mig att landa, låsa fast och exekvera allt inom mig och någonstans är det bra för mig att jag får gå igenom det ett par vändor.
Jag är alltid väldigt kritisk till mig själv, vad jag ska skriva, hur jag ska formulera mig etc och nu för tiden när jag tex scrollar igenom mitt instagramflöde känns det som att jag sätt alla bilder förut, som att texterna skrivits 10 gånger förut och att vi helt enkelt tröttnat lite på det forumet. Min personliga instagram har tagit en form där jag försöker dela med mig mer och mer av ”fina bilder” då det är det jag själv gillar på intagram men i samma takt har jag tappat något personligt med instagram. Förut när det var iphone-bilder only kanske det var mer känsla och min identitet men då jag själv tycker det är tråkigt att leverera dåliga bilder vad gäller upplösning och vy, använder jag heller min systemkamera och skickar över bilden men då tror jag samtidigt att många tycker det blir lite.. baj*nödigt? Det här är bara en liten parentes men det blir nästan lite prestige (känner jag) i vad jag folk vill ha och vad som förväntas läggas upp på instagram att det tappar charmen. En annan möjlighet är att jag överanalyserar det faktum att instagram över lag inte längre är lika poppis för vi alla har tröttnat lite på forumet?
Bloggen står kvar och får ta den tid den får nu framöver. Har en del resor som ska bokas framöver så om ni tycker det varit för tråkigt ett tag nu så kanske det iaf blir lite fler bilder och äventyr framöver!
Varenda gång jag lämnar bloggen och klickar igen rutan har jag fyllt de vita, tomt gapande, rutorna med svarta små bokstäver. Varje gång skapar jag något, något jag själv behöver få ur mig men samtidigt något som från gång till gång träffa vissa individer där ute på ett bra sätt. Många gånger får jag inte ta del av den händelsen eller veta hur den/de personerna upplever det hela men när jag månader senare eller t.o.m. år senare träffar någon som läst något av mina inlägg och då, delar med sig av deras känslor eller upplevelser så är det lika roligt och spännande att höra varje gång och värt att vänta på. Laddar upp inlägget och bilden ni får njuta av idag är vår middag. En bra stekt köttbit, litet pressad potatis, en sallad och lite annat smått och gott. Enklare och bättre än så här blir det inte! 
/Gustaf
