100 kg Gustaf tränar på SATS Tuletorget för tredje dagen i rad (jag gillar stället) och före tredje dagen i rad känner han sig långt ifrån nöjd med sin fysik. Då jag numera går till gymmet hinner man fundera lite och rensa tankarna innan och efter. Min gymkarriär börjar närma sig 10 år. Tio (!) långa år med otaliga antal pass, proteindrinkar och stirrande i speglarna efter framsteg. Varje dag är det samma sak, ”det har banne mig inte hänt något”, och det spelar ingen roll vilket år det än är. Idag tex körde jag rygg och kroppen utkämpar fortfarande ett inbördeskrig med allergin som tagit över min kropp men detta till trots, så tycker jag spegelbilden av mig själv inte visar några som helst framsteg. Kanske är jag exceptionellt självkritisk men det är så mycket som släpar, så mycket som kan och måste bli bättre för att jag ska bli nöjd.

Jag kommer nog aldrig bli nöjd, jag kommer nog aldrig nå mitt mål, men samtidigt har det drivit och peppat mig så många gånger och år. Jag tycker någonstans längst inne att jag borde vara mer nöjd nu än när jag flexade framför spegeln i Uppsala på Antonis, konstigt nog är jag inte det. Emily, klok som vanligt, flikar in med att jag (och alla andra) ständigt ökar kraven på sig själv och ribban. Kan det vara så? Att målet jag satte upp 2005 inte stämmer överens med det jag siktar på nu? Det tar mig inte många minuter att inse att så är fallet.

”Projekt pinne goes 95 kg” hette min första träningsjournal på Kolozzeum. Tänk att få väga 95 kg i bra form. Det var så jag sa och tänkte. Drar jag ner mig till 95 kg idag är jag i bra form, fan jag är ju i riktigt bra form, nästan framme vid tävlingsform, men ändå är jag inte nöjd, för då är det musklerna och volymen som saknas. I ekvationen 95 kg och bra form, missade jag att lägga in de faktor att jag är riktigt lång och att det krävs mer volym för att fylla ut kostymen. Jag bommade också fatalt de faktum att jag kommer skjuta det där målet framför mig ju högre min medvetenhet kring träningen blir, desto bättre jag vill bli. Kanske har min syn på sporten ändrats under de senaste åren då jag inser vad som krävs för att ta sig dit man vill. ”Men det är ju bara träning” kanske någon tänker, ja, absolut i vissa aspekter är det de, men i andra aspekter är det en resa och kamp man gett sig in på för att man verkligen vill.
Kanske är det också därför som jag tycker företagandet blir roligare och roligare, då jag inser att jag, jämfört med AF (om jag ska vara riktigt kritisk mot mig själv) har lite potential att lyckas, att nå hela vägen och att man på ett ärligt sätt faktiskt tävlar mer emot sig själv inom företagandet? Å andra sidan jämför man sig hela tiden med andra företag så ja, det kanske bara är så att jag är nykär i företagandet. Om 10 år kanske jag sitter på en annan balkong och skriver samma sak om företagandet?

Det är så lätt att glömma vart man kommer ifrån då det är kul och spännande att jaga. Ikväll sätter jag mig och planerar om min kost och träning, men med samma mål. Att hålla bra form kring 100 kg och blir starkare i min träning.  /Gustaf