När jag sitter i min svarta skinnfåtölj och väntar på min kund är det full rulle. Folk kommer,folk går, folk springer och pratar högt men trots dessa störningsmoment fastnar min blick på en äldre herre. Han sitter i en av magmaskinerna som är synlig från receptionen. Min första tanke är att jag tycker det är fantastiskt att man går på gym och investerar tid i sig själv och sin kropp vid den åldern. Jamenar hur lätt måste det inte vara att bara strunta totalt i sin kropp, äta bullar, lösa korsord och bara må?
Först tittar jag på honom, sedan återgår jag till mina mail men kan inte låta bli att titta på honom igen.Han håller fortfarande på med sina situps och nu blir jag nyfiken. Han grinar illa, så det syns att han tar i och jag känner igen mig själv när de där sista repetitionerna skall göras och det svider i hela bålen. Grejen är att han inte slutar, att han inte ger upp, nej, han maler på som ett ånglok. Felfri teknik med perfekt vändning innan viktmagasinets plattor träffar varandra. En till och en till. Han måste köra på 0 vikt tänker jag men krutgubben har halva magasinet på ser jag när jag ålar mig längre ner i fåtöljen för bättre sikt. När jag börjar räkna så kommer jag till över 70 reps innan han slutar och då har han hållit på ett tag innan. Min inre haka faller till golvet och jag kan inte låta bli att reflektera där jag sitter.
Hans blick var 100% fokuserad på samma punkt under varje repetition, han hade ingen flashig iphone han klickade i hur många reps han gjort, han hade inte de senaste kläderna som alla andra, nej den här gubben (om jag får kalla honom så, det är i all välmening, han var lätt över 70) var där för att träna, för att han visste att det var bra för hans kropp och själv. Den generationen han tillhör är uppväxt under så brutalt annorlunda förhållanden jämför med mig och tex min systerson Jonathan. Det här är samma generation som min morfar. De gick till skolan, genom en kolsvart skog, dag ut och dag in, sommar som vinter, snö som regn. Det var inte en kilometer till skolan heller, nej det var långt! De åt egenodlad potatis för att bli mätta, jobbade med sina kroppar för att få in någon krona till familjen, hade ingen telefon eller TV i början av sina liv och så här skulle jag kunna fortsätta rätt länge. Den här krutgubben fick mig att återigen inse att detta är en generation som aldrig kommer komma igen.
Jag minns än idag hur glad morfar blev varje gång man kom och hälsade på. Han blev som en sol varje gång och även om man ringt och sagt att man skulle komma fick man alltid höra, ”kommer du och hälsar på”. Han tog inget för givet och han hade verkligen en unik förmåga att uppskatta immateriella ting och upplevelser. Minns att jag ofta hade dåligt samvete när jag bodde i Uppsala och pluggade att jag inte hann / åkte hem oftare men när man väl var där var det som bortblåst.
Tänk så många tankar som kan strömma genom huvudet på så kort tid. Han är klar med sina situps och vandrar vidare till benpressen där han fortsätter att träna. Jag blev så himla imponerad och ville bara skriva ett litet tack till herrn i situps-maskinen. Vid den här tidpunkten anländer min kund och jag hinner aldrig tacka honom personligen så därför får han det här inlägget. Tack