Hade en intressant diskussion med Emily idag gällande målbild när vi låg i gräset i Vasaparken och laddade för träning.
Personer vi ”ser upp till” på grund av att de har en fysik som är önskvärd blir en typ av förebild eller inspiration. Man (läs jag) vill gärna ha så bra vader, göra så många chins, ha de armarna eller liknande och så sätter man igång den inre drivkraften för att gå till gymmet och bicepcurla så in åt norden, allt för att armarna ska växa och gro. När vi står där på gymmet och känner hur vi tar i, hur vi sliter och hur svetten lackar så boostar vi oss själva, linnet sitter bra, armarna ser bra ut när man drar de där sista, riktigt tunga repsen. Vi speglar oss och är ganska nöjda med vad vi ser i spegeln. Passet är över och vi fyller på vår kropp.

Ny dag. Nytt pass, ny inspiration. Jag såg tex Ronnie Coleman benpressa 500 kg och jag kan knappt låta bli att börja springa på väg mot gymmet för att ta mig till benpressen och lassa på så mycket det bara går. Vi kommer upp i 340 kg och drar 12 reps, 4 set och benen vill inte leka mer. Vi pinnar på med böj, inte lika tungt som Coleman men det spelar ingen roll för vi håller på att börja gråta när böjseten är över. Benspark, rakmar osv. Passet klart, vi dunkar polarn i ryggen och han tillbaka. Vi krossade benen och vi tar sedan vår proteinshake (från Fitnessguru så klart för det kör Coleman också!) och äter middag 60 min efter. Somnar gott och drömmer om större ben.

Har jag varit tydlig nog i min visualisering? Vi använder yttre fenomen / bilder / filmer eller motivationskällor för på nått vis sätta ribban, en ribba vi inte kan nå för vi har inte gjort samma val, vi har inte samma genetik eller mål men likväl är de vår inspiration och motivation innan passet. Under och efter passet fokuserar vi inte på den inspirationen vi satte igång hela tanke/vilja/kämparprocessen med, nej då duger helt plötsligt vår egen kropp, våra egna trötta ben eller biceps, vår egen spegelbild (för de flesta). Efter passet så är vi nöjda och stolta (om vi gjort vårt jobb) över oss själva. Ronnie Coleman (han är en känd gammal bodybuilder för Er som inte vet det – han fick bli mitt exempel då han figuerar i många motivationsfilmer på nätet) gjorde inga böj åt dig, han pushade dig inte genom sista setet, nej, det var DU, DU som gjorde det. Likväl behöver vi den där personen / filmen / bilden för att komma igång. Är det inte konstigt? Jag försöker, även om det är svårt, att använda mig själv som målbild, motivator eller energikick.

Ta passet idag. Förra vändan jag körde 5or (som jag minns) i marklyften var det på 180 kg, med bälte. Idag körde jag 4 set, 5 reps på 190 kg… utan bälte! (Ett styrkelyftsbälte ger mer buktryck och således mer styrka) Riktigt nöjd med det och jag tävlar mot mig själv, enbart mig själv för ingen har mina vinklar, mina svagheter osv. Summa kardemumma, tillåt dig att motiveras från andra men utmana dig själv och försök skapa din egen, inre motivation. Jag tror inte Bolt sitter och tittar på någon annan än sig själv springa innan sina lopp. Han är en vinnare, som ingen kan slå (i hans huvud) och därför tittar han på sina egna lopp, sina rekord och jobbar med den mentala biten. Zlatan, han jobbar säkert likadant, ser sina vackraste mål, sina stenhårda skott från distans och sina finter. Så våga se dig själv lyckas, så kommer du göra det!

Till nästa punkt på agendan.
Minns ni att jag var iväg och blev intervjuad i en podcast om ”jakten på lycka”? Nu är produktionen klar och jag har hoppat igenom den lite snabbt. Daniel, som ligger bakom vänt.se har gjort ett riktigt bra jobb med materialet så det passar ju bra att jag länkar till den här podden den här veckan då jag själv inte leverera någon. 56 min – jag och Daniel. Enjoy!
Ladda ner – eller lyssna på – iTunes

Ni har väl inte missat att ni kan införskaffa Er den nya icaniwill shakern i vår nya shop? Den är lite mindre, tillverkad av BPA-fri plast och så jäkla snygg! Här ser ni den tillsammans med storebror vit och blå!

Ska smyga i mig lite keso med Cocosfett och hallon. Smaskens till sista slicken!
/Gustaf