När vi är barn är det bra att vi har livlig fantasi och stora tankar. När vi blir vuxna ska man vara realistisk och tänka konkret. Varför är det så? Nu ska jag drömma lite efter en lång och bra dag i Vetlanda. 150 i bänken kom upp idag igen, skön start på dieten. Räkor ikväll och bra film. God natt! 
/Gustaf
Alla har vi mål och drömmar med livet och så även jag. Skillnaden för mig mellan en dröm och ett mål är en plan. Visst kan man säga att en dröm inte är trolig eller rent av möjlig för att det just är en dröm men jag tror innerligt på att man kan åstadkomma så när som på vad som helst (jag vill kunna flyga och se igenom väggar men det förstår till och med jag att det blir svårt utan hjälpmedel) här i livet men då krävs det en hel del.
Någon jag märkt på senaste tiden är att jag kan låta mina mål och mina inspirationer så iväg istället för att sporra mig. Detta genom att man fått möjligheten att smaka lite på dem. Som tex Jons RS6a. Det är ett mål i livet att någon gång få äga en sådan bil och istället för att lägga all min vakna tid på att försöka skapa, jobba och ta steg emot det, så spenderade jag mitt dygn med RS66an på vägen. Där skapas inga pengar, där bränns pengar i form av bensin. Där byggs inget företag, där blir jag ineffektiv. På samma sätt kan det bli med folk man följer på instagram tex. De är inspirationskällor men istället för att fokusera på att ta sig framåt fastnar man med att kika på bilder de tagit när de lever sin dröm. Det blir med andra ord kontraproduktivt under en viss del av vår vakna tid. Självklart ger det också kraft och ork men den här reflektionen slog mig häromdagen så tänkte dela med mig. Det kan ju vara så att man spenderar mer tid att titta, tänka och önska istället för att bygga, skapa och växa. Nu ångrar jag ingenting när jag åkte RS6an så mycket det bara gick, i långa loppet det det mig mer blodad tand och kraft men ni förstår principen.
Ett till likadant exempel är lokalen jag letar efter. I mitt huvud har jag planerat den, hur den perfekta lokalen ser ut, kostar, inretts och fungerar men den bittra sanningen är att jag inte har en lokal en. Därför begav jag mig ut och vandra i området där jag bor. Knackade dörr, ringde och pratade med folk. Tillslut fick jag ett napp och nu inväntar jag svar. Lokalen är rätt sunkig men i rätt prisklass och nära mig så nu får ni banne mig hålla tummarna. Många kanske ställer sig frågan vad ska du med en lokal till? Grejen är den att mitt nuvarande lager/pack/plock-ställe har sagt upp avtalet och därför kommer jag den 4 april (!) få hem alla mina produkter, (sväljer hårt) och måste därför ta hand om den biten själv. Det innebär en hel del nya saker som måste klaffa och även om jag har kniven mot strupen så är jag inte orolig för jag vet att jag löser det på något vis. Visionen med lokalen är att skapa ett ljust kontor där jag kan packa mina produkter och skapa förutsättningar för att varje leverans från ICANIWILL ska bli något mer än bara själva produkten mina kunder betalt för. Jag tänker tex på förpackning, innehåll, detaljer och personlig touch. Vidare i lokalen vill jag skapa förutsättningar för att ta emot kunder, kunna fota produkterna, ha en fast arbetsplats så jag slipper arbeta hemifrån (detta för att få en gränsdragning för när jag jobbar och inte jobbar) samt att faktiskt få någon man skapat rent konkret. Dvs ett ställe dit jag vill gå och jobba, ett ställe där jag trivs och kan fortsätta utveckla företaget. Några tankar så här på fredagseftermiddagen. Mat i magen, PWO på ingång och lite knäböj och rygg på schemat! Boy o boy! Trevlig kväll
/Gustaf
Har tänkt en del sedan jag lyssnar på Kristian Gidlunds bidrag till Sommarpratarna igår.
Om du visste att du hade en begränsad tid kvar att leva, vad skulle du då göra?
Skulle du säga till din familj och dina nära och kära att du älskade dem varje dag? Troligtvis
Skulle du göra saker och aktiviteter du verkligen ville göra för att du mådde bra utav det? Troligtvis
Skulle du umgås med människor som tar energi istället för att ge energi? Knappast
Skulle du vara kvar på arbetet du inte trivdes med eller ville arbeta med? Knappast
Denna situation står vi alla inför för!
Vi lever alla på lånad och begränsad tid, det enda som skiljer oss åt är att vissa veta att det sköra livet kommer ta slut fortare än för medelmänniskan. Vissa har redan fått sin dödsdom medan andra lever varje dag som om livet aldrig skulle ta slut. Muntert inlägg så här på tisdagsmorgonen tänker ni? Kanske det – men det är en sanning som är lika sann som döden. Reflektera och ta mig tid att tänka fritt och lite bredare är något jag inte hunnit med på senaste tiden och faktum är att jag mår bra av det, så därför tänker jag göra det mer.
Mitt liv hoppas jag blir långt och fyllt med glädje, kärlek och värme. Precis som Henrik Lundqvist tänkte när han fick vattenplaning i sin Lamborghini på motorvägen i NY och snurrade i slowmotion, livet kan ta slut på en sekund, en enda sekund. Det är lite som att livet är en balansgång på en slak lina. Vi vet aldrig när det händer så varför inte våga ta tag i det vi verkligen vill ta tag i och börja leva det liv vi vill leva på vår begränsade tid. Jag tror jag fastnade så starkt för Kristians avsnitt för att det på många plan kopplar ihop hans situation med min egen morfars situation innan livet tog slut för honom. Visst, morfar var dryga 60 år äldre än Kristian men många av Kristians tankar vet jag att morfar tänkte under sin sista period i livet och jag hoppas att Kristians tankar och filosofi om vad som händer på andra sidan stämmer för då är det verkligen som jag känner ibland, att morfar är närvarande då och då i mitt liv och svävar omkring och har små hyss för sig för att visa att de finns något mer där efter det definitiva och konkreta slutet.
Nu har jag ätit en konkret frukost och ska ta mitt konkreta jobb till nästa nivå för att ta konkret steg närmare mina konkreta mål i livet på min inte så lika konkreta eller vetande tid på denna jord.
Tack för den här morgonen.
/Gustaf