Tänk att jag själv har möjliggjort denna resa. En resa till en persons privata hus, en person som jag sett upp till länge och tack vare min egen förmåga tillslut fått möjligheten att arbeta med.

Milen flyger bokstavligen talat förbi under mina fötter och planets vingar medan ljudet från motorerna får mig att slumra till mellan varven. I ett tillstånd mellan drömmarnas och verklighetens land tillåter jag mig själv att slappna av och tänka efter. Ytterst få timmar sömn föregående natt, allt för att få klart rivningen av köket, gör sig påminda och jag bestämmer mig här för att blogga minimalt under mina två dygn i Marbella. Istället ska jag skriva dagbok.
För första gången i mitt liv står en av taxichaufförerna och håller i en skylt med mitt namn. ”Gustaf Ollas” – vi skakar hand och han tar mig till sin Mercedesjeep och trampar ner pedalen mot avfärd. Landskapet som tonar upp i kvällssolen är fantastiskt och bergen majestätiskt stora. Precis som på Jons kort. Från Malaga tar det drygt 30-40 min till Marbella och jag njuter hela vägen.

Min chaufför är trevlig och pratar på med sin knackiga engelska – jag förstår ungefär 10% men lika glad är jag för det. Äntligen här, äntligen framme och när man står i backen upp mot huset inser man hur jävla (förlåt brukar inte svära men nu måste jag) FETT huset är. Han har själv suttit i Photoshop och dragit alla linjer och nu sitter färgen på plats. Jag är svag för Jons camouprojekt och många ser säkert att det hellre skulle vara vitt men jag kan inte komma på något coolare än just det här. Han är ett desgingeni. Stora porten öppnas och Jon hälsar mig välkommen. Kycklingburgare, Fanta Lemon Zero och häng framför the Wire. Somnar ovaggat den natten trots värmen.

Morgonen efter känns halsen efter en natt med AC:n. Typiskt men det får vara, spelar ingen roll. In och tar en dusch i mitt egna badrum och innan Jon och Janni vaknat pinnar jag ner för marmortrappan och sätter mig på verandan. Solen går upp och det är helt tyst så när som på zikadorna som spelar. Efter en dos av mina medhavda aminosyror (som jag för övrigt blev stoppad i tullen för) knatar vi en morgonpromenad. Det är nått så brutalt kuperat och min frånvaro av kondition känns onödig. Flåset + värmen gör att vår lilla promenad på 40 min blir lite cardio. Kansek beror det och på att backarna typ har minst 90 graders lutning (host). Trots flås så är det lika vackert ändå. Golbanorna omringar det lilla området och man ser hela vägen ner till havet. Vilket ställe att gå på. Casa Loco (ägs av någon diamanthandlare) ser ut som något hämtat från en Bondfilm. Vinklar, skulpturer och stängsen, en sådan villa får man leta efter kan jag lova. Det visar sig att längre upp på berget bygger Potin, ja THE Potin, en riktig ”håll käften villa” med egen skjutbanan om ryktena stämmer.

Efter att vi hämtat Oscar, som för övrigt ska träna Jon i backen i år, på flytplatsen drar vi ner till hamnen och äter på Picasso. Sjukt god mat och inte alls så farligt dyrt som jag trott. I hamnen är det fullt med folk och fullt med lyxbilar. RR i ”tvådelar” lack i vartannat hört och i det andra en Ferrari eller Lambo. Märks att folk har pengar här nere. Ser man det inte på bilarna så ser man det på båtarna, eller husen, eller klockorna, eller.. ja ni förstår.
Innan vi går ut på golfbanan så tar vi oss en stund att bara hänga i polen och njuta. Min hals känns inte optimal så skuggen blev min tillflyksort efter badet.

Jon har 14,9 i handikapp och Oscar har varit nere på 8 om jag inte minns fel. Själv slutade jag med golf när jag var 16 och mitt tålamod tog slut. Jag gick ner till 24 på ett kick och sen behövde man slå lite fler bollar på rangen för att träna och framförallt ha lite skallen. Då var det så att om jag skickade en boll åt pipan surade jag ihop och struntade i de närmaste 10 hålen och sen när det gick bra på det 11e så insåg jag att jag inte borde sumpat de 10 föregående. Så jag lade ner golfen. Efter det har jag spelat ett eller två hål och slagit några hinkar på rangen men inte spelar bana. Gissa om jag var nervös när vi slog ut från första Tee med ett gäng människor runtikring. Att sedan Jon och Oscar båda två dragit fina driverslag mitt på fariway gjorde ju inte pressen mindre men det till trots så höll jag nerverna i styr och fick till ett riktigt fint utslag! TACK GOLFGUDEN!

18 hål, 8 bollar, 10 peggar, ett par tuvor gräs och massor av vatten och sol kom vi till slut i mål och jag vill lova Er att det var både toppar och dalar i mitt spel. Vissa slag känns så rätt och bollen landar preciiiiis där jag vill ha den med andra gånger (kanske om / när man tar i ) får det käpprätt åt skogen. Stig Helmer i bunkern såg ut som ett proffs jämför med mig. Det var iaf superkul att spela igen men man kände sig lite tattig när man lånade Jons klubbor hela tiden. Köpte ett gäng bollar som tack iaf. Nästa gång, i jul kanske, ska jag försöka åka ner och gå några fler rundor. Himla fin bana med trevliga hål, bra skött och lite folk. Kan inte bli bättre. Svettiga hoppar vi in i bilen och när vi anländer till huset igen säger Jon att vi ska sitta i bilen om 6 min (duschade och stilade) för då ska vi åka till Calima – Oscar och jag failade, med 33% rent tidsmässigt. Det tog 8 min sen brände vi iväg. Knäppa skjortan i bilen och kamma frillan. Två Guide Michellin Stjärnor förvarnar att det inte är McDonalds vi ska på. Vi kommer dit, 4 personer möter oss, en för varje stol. Dukningen är obskyrt pricksäker och utsikten över havet bara så.. vacker. Vi beställer deras provsmakningsmeny, 21 rätter och avdukningen, serveringen och maten är utförd med knivskarp precision. Inte ett fel under hela middagen. De lyfter och sätter ner tallrikar rakt över bordet precis samtidigt och det finns inte en mm på tallriken som inte är genomtänkt. Jag äter saker jag tycker ser, luktar eller jag tror smakar gott. Allt annat petar jag bort eller så väljer jag helt enkelt mat jag vet jag gillar. Den här meny var en riktig utmaning för mig men likväl som jag sa Ja till att riva ut köket 24 timmar innan jag skulle åka med flyget sa jag helt sonika Ja till alla rätter. Stoppade in allt som skulle in i munnen och smakade allt. Lite stolt över mig själv och Emily hade inte trott sina ögon. Jag åt.. till och med.. håll i hatten.. OSTRON! För första gången i mitt liv. Det var som jag misstänkte inget för mig men Jon sa att det inte var ett klassiskt ostron då det ska vara Citron och sås, här var det en faketomat, med skummad tomatsås inuti och massa mer. Namnen var speciella och roliga, tex ”Egg without ett”. Många helt osannolika kombinationer av smak och konsistens och det var verkligen en upplevelse utöver det vanliga. Den vanliga 2-veckors-väntetiden sprang vi förbi då Jons vän hade bokat men fick avboka i sista sekund. Tack Henrik!

Fick förtroendet att köra hem i sommarnatten och Q7 måste vara bland de skönaste bilarna att köra. Som en missil på vägen och bra ax är det också! Morgonen därefter åkte vi till Tarifa. En låååång strand som ligger nära Afrika och Gibraltar. Varmt och gott men vinden dolde som vanligt den faktiska värmen men lite bränd blev jag ju så klart. Kände mig lite stressad då jag visste att jag skulle flyga hem samma dag men det var nog mest för att jag ville stanna kvar. Vi satt vid havet och åt lunch på ett riktigt ”hak” och bara tittade ut. Vinden piskade sanden mellan varven men det var inget man inte kunde bygga ett fett sandskydd mot (10 år igen). Kring halv 4 packade vi ihop våra grejer för hemfärd och en timme senare spelade vi in det tionde avsnittet av icaniwill podcast hemma och precis dirket efter hoppade jag i bilen och drog till flygplatsen. Lämnade så snabbt att jag glömde min strömkabel kvar i huset men det må vara. Jon signerade en ICANIWILL-keps som jag nu tänkta sätta igång en tävling och ge bort. Reglerna kommer lite senare på Facebook om ni inte redan följer ICANIWILL där?

Jon är ofantligt generös och jag hittar alltid ny inspiration när jag är omkring honom. Han har en stor bidragande faktor till att jag vågade starta ICANIWILL och mitt företag. Kunde iaf lämna lite protien, shakers, tröjor till värdparet innan jag åkte och jag vill rikta det största av tack till Jon, Janni och Oscar för att jag fick hänga lite och förgylla min vardag med Er och Ert sällskap. En dag ska jag ge bjuda tillbaka, vet inte hur men på något sätt ska jag göra det. Dagarna gick för fort och jag hade gärna stannat någon dag till men nu ska köket få sig en omgång städning till (golvet är nylagt) och sen blir det vila. AC-historien sitter i och jag snörvlar vilt här i sängen. Har valt att inte fota/filma mycket alls då jag varit där som gäst så ni får nöja Er med de bilder jag levererar här och på instagram. Tack och bock. Nu kavlar vi upp ärmarna och kör så det ryker. ICANIWILL ska växa, basta!

/Gustaf