Det är tidig morgon på Råsundavägen och solen håller precis på att gå upp över hustaken. Några strålar träffar ansiktet och värmen de producerar jämfört med skuggan är slående på försommaren. Tar ett par steg till vänster och hela ansiktet lyser bokstavligen upp. Jag njuter och livet är rätt bra. Musiken i mina öron förstärker som vanligt upplevelsen.
Kliver på bussen och börjar fundera över mitt liv och mina val. Varför jag började, hur jag började, hur jag inför vissa grejer kände pirr, ångest, rädsla men likväl följde jag min plan och vågade. Idag går relativt mycket på rutin. Det kan låta konstigt då jag fortfaranden har flera delar av företaget jag måste utveckla och ingen fast, garanterad inkomst, varje månad. Det borde vara mer nervpirrande än det är i min mening. Tänker tillbaka på när jag friade till Emily. Min röst var allt annat än stabil och känslan i kroppen var påtagligt enkel att känna igen. Nervositet. Då slår det mig. Det var på tok för länge sedan jag utmanade mig själv.
När man som person/företagare/atlet kommit en bit i livet är det lätt att saker går på rutin, man tränar ungefär som vanligt, man jobbar ungefär som vanligt och livet ”flyter på”. När jag träffade Fredrik Eklund i New York sa han någonting som fastande. ”Livet är så kort och det känns som det rinner en ur händerna”. Han tyckte han borde hinna med mer, se mer, uppleva mer, och nu pratar vi om en man som besöker jordens mest fantastiska platser varannan vecka ett par dagar. En person som byggt ett gigantiskt företag i New York, en person som har en ”egen” TV-serie med mera med mera. Det finns självklart en balans i det här vad gäller vad man värdesätter och vad som är viktigt i livet i olika faser man jag känner ändå att jag måste utmana mig själv igen med företaget och personligen.
Ibland kommer det en väldigt kraftig frustration på besök i min kropp, den får det att klia i hela kroppen, den rycker upp ett lugn, för att jag inte kommit längre med företaget, att jag inte får ut det jag känner att jag har inom mig. Ungefär som att någon skulle binda dina händer bakom ryggen och be dig spela en hockeymatch. Den här känslan är viktigt för mig, det är inget jag inte tycker om, den skapar energi inom mig och ofta i de här stunderna händer det viktiga saker inom mig och jag tar steg men jag tror att jag kan föregå denna fas genom att fortsätta utvecklas, söka vägar att vandra med folk som redan tagit steg jag vill ta.
Lyssnade igenom 4 hour work week på väg till LA och ja den var bra, men samtidigt är det i dem banorna jag tänker redan, det är mitt slutmål. Däremot tror jag att vissa typer av personer skulle ha stor nytta av att reflektera över det som sägs i boken/ljudboken. Ska inte berätta mer utan det blir ett tips för den nyfikne. Nu ska jag ta mig an veckans första rutin och på väg dit ska jag utmana mig själv. Är det någon som känner igen det jag skriver? /Gustaf