2010 köpte jag min första och hittills enda bil jag ägt. Det var en Golf GTI årsmodell 2000 som jag under en period ångrade att jag köpte. Det var en del saker som behövdes bytas ut som jag inte räknat med och i grund och botten berodde det på att jag inte kunde tillräckligt när jag införskaffade den. När väl pärlan var polerad, solfilmad samt fått ny koppling och ett litet chip så var det min drömbil. 193 pigga hästar och över 300 Nm i vrid gjorde att jag stortrivdes bakom ratten när jag pendlade mellan Insjön och Stockholm. Ett år efter att vi blivit ihop var det separation på G. Inte för att det knakade i fogarna utan för att jag behövde åka tåg istället för bil. Det var med stor sorg jag lämnade iväg denna bil som precis blivit perfekt men så är det med bilar. De kommer och går. Sen jag sålde Golfen har det gått ungefär 4 år och för lite drygt en vecka sedan fick jag för första gången sedan dess en rejäl känslo-flashback. Den här gången var det dock en bror till Golfen som framkallade dessa känslor.  Med ett rejält upphottat yttre och vassare inre har VW nyligen släppt nya Scirorro R. För mig är Scirocco en ny bekantskap men själva VW själen har den helt klart i sig. Det jag tyckte så mycket om med min Golf var att den var lite, tight, pigg och lite aggresiv i sin design. Det var då och de nya Golf GTI / R ser oförskämt bra ut med dagens mått mätt. Sciroccon har allt det min Golf hade och mer där till. I början tyckte jag styrningen var lite för flackig och inte tillräckligt precis, nästan som om det var lite lagg i rattrörelserna. Detta ändras dock rätt fort och jag vänjer mig vid styrningen. Min vana med adaptiv servo har nog fått mig att bli lite förvirrad i hur olika styrningar och inställningar fungerar. Jag, personligen, älskar attityden bilen har fått med sin låga bas, både framtill och baktill, i kombination med en låg profil över lag. Hjulhusen har inte en massa onödiga ihåligheter som förstör linjen. Strålkastarnas något högre placering i uppkant och rejäla gälar under är bara så snyggt. 
Den låga takhöjden stör mig inte det minsta även fast jag är 193 cm, det som däremot är en nackdel är att jag får i vissa aspekter skymd sikt för trots att jag har stolen i botten är taklinjen relativt låg för mig. Även bakåt är det i vissa fall begränsat med sikten då formen på kupén är avsmalnande bakåt men med den här bilen förstår jag de flesta tittar mestadels framåt för den går framåt, och riktigt bra också. 2-litersmotorn matar ur sig 265 hästar och 350 Nm. Det jag tycker är kul när det kommer till VW är att de lyckats fått till en markant skillnad mellan de olika lägena du kan knappa in på bilen. I Comfort på dämparna och D går bilen sansat och mjukt på ett sätt som säkert många uppskattar. Själv gillar jag Sport bättre. Hårda dämpare och S-läget på växelspaken går mungiporna att åka uppåt mot öronen som i sin tur nästan per automatik vill, likt en katt, fällas bakåt för att njuta av ljudet bilen ger i från sig. Här har de gjort ett grymt jobb och trots den lilla motorn puffar och frustar det riiktigt riktigt trevlig bakifrån. För bränsleförbrukningen är det mindre bra då jag mer än gärna vill höra det där ljudet så ofta det bara går. En detalj som förstärker det sportiga i bilen, som om inte inredningen med R-stolarna och ratten/designen inte räcker så behöver du hålla in startknappen i nästan 2 sekunder för att motorn ska smattra igång. Start och stop-knappen på andra bilar räcker med ett litet tryck men här lär du hålla igång för att krama igång alla processer och det gör att det känns mer rått. VW har gjort ett riktigt bra jobb med denna bil och under den senaste veckan har jag fått vara 24 igen och nästan fått återförenas med (en mycket snyggare, vassare och roligare version av) min Golf. I min värld kan Golf R bli en rolig date framöver men fram tills dess tackar jag Sciroccon för den här tiden och hoppas att fler får uppleva denna speciella bil. /Gustaf