Recension: ”Gymnördar” (Crispet, Sture, Mr. Negativ)

Komposition: Redan under låtens inledande sekunder presenterar låtmakarna fundamentet till det som sedan byggs upp till en ca två minuter lång orgie i musikalisk finess: En loop på fyra ackord, tonikaparallell, subdominant, tonika, dominant i durtonart, om och om och om igen. Ett poplåtsrecept lika klassiskt som spaghetti med köttfärssås, beprövat inom alla genrer från schlager till skatepunk. Att överraskningar totalt uteblir kompenseras av den höga igenkänningsfaktorn. Genialiskt.

I kontrast till de klassiska harmonierna står ett mycket intrikat vokalarrangemang där såväl tajming som tonhöjd får stå tillbaka för att istället ge plats åt en påtaglig känsla av oseriositet/oskicklighet/naivitet, vilket naturligtvis är ett väl utfört trick, lika ironiskt som en illasittande stickad tröja på en hipster. Skickligt, på gränsen till mästerligt. Influenserna från samtida storheter såsom Lorentz & Sakarias och Mange Makers är tydliga, även om vokalerna även andas Idol-Johan Palm och Rosa-Helikopter-Peaches. Mäktigt.

Produktion: Det är uppenbart att trion fullkomligt älskar Auto-tune då sången dryper av detta pitch-korrigeringsverktyg. Detta är givetvis inte en täckmantel med syfte att dölja bristfälliga sångröster utan endast en modern och extremt nyskapande effekt som lyfter låten något oerhört. Andra innovativa inslag i låten är den side-chainade kompressorn som tuggar hårt på varje kick, något som visserligen förekommer i varenda tech-houselåt som någonsin skapats men som sällan används med den här typen av fingertoppskänsla. Eric Prydz hade varit stolt! Förutom dessa fräscha inslag återknyter låtmakarna till talangjaktsgenerationens musikaliska arv genom att retromässigt krydda med 16-dels synthesizerfigurer i refrängerna, en metod som kändes gammal redan när den applicerades på Marie Picassos vinnarlåt ”This moment” från Idol 2007. Återigen medvetet och ironiskt. Återigen genialiskt.

Lyrik: Sammantaget kan inte detta ses som något annat än en hårt knuten näven i luften mot den alltmer utbredda hälsokulturen, även om man kan misstänka att fler budskap kan finnas dolda mellan de med guldvåg vägda orden. Tankarna går direkt till föregångsmännen Hoola Bandoola, Nationalteatern och Ebba Grön, alla med samma typ av världsförbättrande budskap, även om förebilderna behandlar trivialiteter som politik, jämställdhet, frihet och respekt. Nu handlar det dock om viktigare saker: Instagrambilder och internetlögner. En idog strävan mot ett uppsatt mål kommer inte att lösa dina problem eller göra dig lycklig. En halvdan ansträngning och ett par chipspåsar i veckan kommer däremot att infria alla dina önskningar. Beundransvärd klarsynthet! Värt att nämna är även det självklara i att på ett nedlåtande sätt använda ordet ”gay” som en form av skällsord. Alla vet ju att idrottsintresserade människor i regel är homosexuella och att detta är något dåligt och osmakligt. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet? Skönt att det finns några som står upp för yttrandefriheten!

Sammanfattningsvis: Den här dängan är en självklar hit och en modern klassiker. Ändå känns det bara som ett embryo till vad som komma skall från denna succégrupp. Betyget blir solklart fem hashtags av fem möjliga!