Har velat skriva det här inlägget ett tag nu men som vanligt när det blir lite personligt så måste jag fundera ett par dagar och låta orden ligga till sig.
Under två år har jag känt Jon och när jag första gången klev in på gymmet med honom hade han inte alls tränat så mycket – mest sporadiskt när lusten fanns. Han nötte skidåkning och sprang lite. Vi lyckades tillsammans bygga upp en glädje kring barmarksträningen som Jon inte tidigare känt. Han berättade om sin mentala kamp med att prestera när det gäller när pressen ligger på. Jag märkte att han inte var 100 procent fokuserad på träningen och hans mål kändes lite luddiga. Åren har gått, han har börjat träna mer och mer själv, spunnit vidare på vår träning och insett hur mycket kraft och säkerhet han får i åkningen när han är i bättre form än tidigare år. Detta år har Jon nött och nött på barmarken/gymmet. Han är på ett helt annat plan vad gäller det mentala. Det är som att han går in den mentala bubblan han måste vara i och sen kör han – all in. Jag tar inte på mig något av äran – han har gjort allt jobb själv och det känns oerhört unikt att få vara med på hans resa och vara en liten del av den.

När vi postade mina bilder från Delta där vi körde rygg och bicepspass kommer det kommentarer om att han absolut inte borde köra dessa övningar, att jag inte har en aning om vad han behöver, att jag inte har någon erfarenhet av ”atheletes” osv. Jag tar inte åt mig av det – Inte Jon heller. Efter lite messande skrev Jon till slut ett inlägg varför han tränar som han gör. Ni kan läsa det här. Han tar upp viktiga faktorer och ger sin syn på det hela – vilket jag gärna också vill göra.

Jag är inte efterbliven, jag förstår att Jon inte blir en bättre skidåkare av att bicepscurla skiten ur sig. Det vet Jon också. Han tränar så enormt mycket fokuserat på skidåkningen – så som kondition, frivändningar, böj osv. De bilderna som syns är från ett pass, vid ett tillfälle när vi har kul och tränar på andra saker som Jon vill uppnå. När vi dagen innan körde ben med dropset i benpressen säger Jon att det sista droppen verkligen påminner om den sista halvan av ett lopp. Benen skakar, det går i 100 km i timmen och han måste fokusera all sin kraft för att ta sig i mål ståendes – så fort det går. Det här är en annan del av vår träning – där vi faktiskt får en effekt, träning och mental visualisering men det är en parentes. Med tanke på hur mycket Jon tränar och fokuserar på skidåkningen behöver han mellan varven köra annat. Precis som jag blir trött på chins inför tävling så måste jag bryta av för att hitta glädje, vilja och mening. Men sånt ser inte alla – de ser bara att han MÅSTE frivända och åka skidor.

Ur min synvinkel är mitt jobb att se till att Jon håller glädjen i träningen, hittar en form och variation som gör att han går framåt – som gör att hans mentala styrka blir ett vapen istället för en svaghet. Om han då en dag vill köra rygg för att han 1) ska stärka ländryggen och 2) vill bättre på sin teknik i chins och leka lite så ser jag det som något positivt. Förut hade han kanske kikat på en serie – nu vill han spendera timmar (vi körde ett 2½ långt ryggpass) på gymmet och driver hela tiden sig själv framåt. Jag ser till att tekniken är rätt – pushar han att bli starkare och ändå fokusera på rätt saker – och jag älskar det jag gör. Förhoppningsvis är Jon nöjd med mitt jobb och sen om folk tycker jag är efterbliven med tanke på val på övningar ett pass av 700 så må det vara så. Jon vet att jag gör allt för hans bästa och han är trygg i vår träning. Oscar som är Jon coach har gjort ett kanonjobb och sköter all skidträning – han kör fortare och bättre. Vad men kan man begära?

Att vara Personlig tränare är en utmaning och ett yrke som kräver mer av människokännedom än anatomi skulle jag säga. Varje gång vi ses har vi bra träningspass, glädjen är där på passen och Jons allmänstyrka ökar för varje gång. Han går på händerna, han böjer, han kör chins – det imponerar på mig och ju mer mångsidig och stark han blir (vilket är ett av hans mål) desto bättre! Tror jag fick med det mesta i en kortversion. Tror de flesta förstår och tar hänsyn till det men många person vill säkert se Jon gå så bra det bara går och tror så hårt att deras väg är den enda rätta. Glöm aldrig att det finns lika många vägar som personer där ute. Rätt och Fel inom träningen är inte svart och vitt.
Tack för mig
/Gustaf