Jag levererar videobloggar, kosttillskottsutvärderingar och tankar kring min diet och det är ett ständigt fokus på mig på den här bloggen (nähä?). Det är ju även så att många andra påvisar stora uppoffringar och utför sina dagliga slag på fältet där ute! Tidigare har jag låtit folk i min närhet gästblogga här då och då men den senaste tiden har det varit dåligt med det. Genom #IcanIwill och Instagram har jag kommit i kontakt med Hampus, en kille som varit nere och vänt i ett av livets djupa hål. Nu är han åter på banan och har vunnit många strider under de senaste åren så jag tänkte skaka liv i gästbloggandet genom att låta honom dela med sig av den resan han gjort och de tankar han kommit över under denna tid. Hoppas ni uppskattar denna typ av inlägg också? Hampus ger mig dagligen en påminnelse om vad livet handlar om och jag tycker som ni vet om att dela med mig av saker som berör mig. Jag tycker Hampus har gjort en resa som är värd att lyfta till ljuset och den går helt i linje med mitt concept jag bygger kring I can I will.
I give you – Hampus Hertzberg

Innan jag börjar så vill jag passa på att att tacka Gustaf för all hjälp och tacka för att jag får den här chansen. Det betyder otroligt mycket för mig. Jag hoppas att jag med min berättelse kan få dig, om än bara för en stund, att reflektera över de saker du är lycklig och tacksam över här i livet. Min berättelse är nämligen ett exempel på hur saker och ting snabbt kan förändras.

Mitt namn är Hampus Hertzberg. I augusti år 2010 så drabbades jag av testikelcancer. Det året kom att bli det bästa, och värsta i mitt liv. Det som jag ska berätta om här och som är av värde och grund för det jag uppnått idag, började redan i december 2009. Det kom att bli början på slutet av en epok i mitt liv som jag idag är glad är över, även om jag inte ångrar något nu i efterhand.

Jag var 23 år gammal och i flera år så hade jag haft ett flertal olika timvikariat för att finansiera mitt festande och drickande. Jag flydde ständigt från verkligheten och botade ångesten som kom från allt dekadent leverne med att fortsätta ännu hårdare. Jag var fast i en ond cirkel och saker och bägaren inom mig hade börjat rinna över. Jag började att komma till insikt när jag dagen innan julafton år 2009 drack mig så berusad, att jag nästan hela julafton låg hemma hos en kompis på hans soffa och skiftade mellan att sova och att kräkas. Jag minns att jag inte ens orkade sträcka mig efter TVkontrollen för att byta kanal från Anna Ankas julprogram till Kalle Anka och hans vänner. Tids nog så tog jag mig själv i kragen och gick och var tomte till min väns barn och firade julafton med hennes familj. När kvällen var slut så återgick jag till mitt drickande och det slutade inte förrän efter nyår, då jag bestämde mig för att det var nog.

Jag var längst ner på min livsskala och jag kunde inte gått lägre. Jag var tvungen att bestämma mig för att förändra saker och ting, det fanns inget annat alternativ. Precis innan jul så hade jag fått en provanställning på ett jobb som kommit att betyda otroligt mycket för mig, det blev min räddning och gav mig ett syfte och hjälpte mig att lyckas vända på livet. Det var också där som jag träffade den flicka som kom att bli min fru och mor till mitt barn. Jag och Betty blev ett par i slutet av januari 2010. Livet hade vänt, jag hade slutat festa runt och ångesten var som bortblåst. Efter bara ett par månader så köpte vi vår första lägenhet.  Jag älskade livet och det kändes som om ingenting kunde stoppa mig. Det var inte förrän i augusti samma år, när vi var på vår första semester tillsammans den nyfunna lyckan fick ett plötsligt avbrott.

Under ett par månaders tid så hade Betty varit orolig över en knöl som jag hade på min vänstra testikel. Jag var säker på att jag alltid haft den knölen, men hon försökte flera gånger få mig att gå till en läkare för att bli undersökt. Jag viftade bort det så fort det kom på tal, tills en kväll på semestern i Skåne då hon började gråta förtvivlat och bad mig ringa till läkaren nästkommande morgon. Väl på morgonen så åkte vi till Tomelilla för att få mig undersökt och där blev vi sedan ivägskickade till Ystads lasarett utan någon direkt information. Vid det laget var jag också orolig. Efter en ultraljudsundersökning och flera timmars väntetid så fick vi resultatet.

Det förkrossande beskedet – Cancer

Jag blev diagnostiserad med en form av cancer som heter icke-seminom testikelcancer. Det är den snabbast växande formen av två och som också är mest trolig att ha spridit metastaser vid upptäckten. De åtta månaderna innan beskedet kom hade jag tagit mig från att vara en försupen nolla till att vara den lyckligaste killen i hela världen. Och så kom det beskedet. Man skulle lätt kunna anta att det här skulle få mig att gå ner på knä och bara ge upp, men det vart tvärtom. Jag minns när vi fick resultatet av undersökningen som om det vore igår. Läkaren kom och vi blev ombedda att sitta ner, då förstod jag.  Betty började att gråta och jag bara satt där. Läkaren gav oss massor med information, men jag tror inte att någon av oss lyssnade och ingen av oss hade heller några frågor. En underlig känsla av säkerhet fyllde mig och jag visste på något sätt att allt skulle ordna sig. Bara några dagar senare så blev jag opererad på Huddinge sjukhus och även om det hela var en chockerande händelse så kände jag mig stark och jag var otroligt glad över att vara vid liv. En känsla som jag bevarar och som har fått mig att nå dit jag är idag.

Det finns ett ordspråk som lyder ”Du vet inte vad du har förrän du förlorat det”

Jag miste inte livet och jag kände mig inte sjuk, men jag förlorade hälsan och en kroppsdel som för oss män är starkt kopplad till vår manlighet. Idag har jag både ett fysiskt och ett psykiskt ärr som påminner mig om hur viktigt det är att aldrig ta livet eller något annat för givet samt. att vara lycklig över det man faktiskt har. Jag önskar att fler människor skulle ta sig tid att reflektera över, och glädjas av vad de faktiskt har istället för att hela tiden jaga någonting bättre hela tiden. Jag önskar också att fler skulle vara tacksamma över livet och inte se det som en självklarhet. Livet är kort som det är och du har bara ett, se till att göra något som räknas istället för att passivt titta på medans tiden flyter förbi. Livet är mer än sekund,minut och timvisare på en klocka eller veckodagar i en kalender.

Så vad gör jag idag?

Tiden efter operationen var väldigt jobbig. Jag fick sömnproblem och kunde inte riktigt fastställa vad exakt som kändes fel och det tog många, långa timmar innan jag kom fram till ett av svaren. Ett fel som jag hittade var att jag blivit överviktig på de åtta månader som jag och Betty varit tillsammans. Jag hade levt på alkohol och cigaretter månaderna innan jag träffade Betty så jag hade rasat i vikt, men under de åtta månaderna vi hade varit tillsammans så hade jag hunnit äta upp mig från 83kg till 108kg. Det var återigen dags att rycka upp sig och skapa en förändring. Jag hade sedan barnsben drömt om att ha en muskulös kropp med synliga magrutor. Du får kalla mig fåfäng om du vill, men det var min dröm. Jag bestämde mig, ändrade det som behövde förändras och idag har jag uppnått min dröm. Jag har återigen bevisat för mig och många andra att det går att förändras och lyckas med precis vad man vill. Bara man är redo att kämpa för det. Idag så bor jag Hammarbyhöjden tillsammans med Betty och vår dotter Uma som föddes den 6/9-11. Jag och Betty är lyckligt gifta sedan snart ett år tillbaka och livet är på sin absoluta topp igen. Jag jobbar natt på ett gruppboende i Upplands Väsby och trivs väldigt bra. Ett av mina mål är att bygga upp muskelmassa och i framtiden tävla inom fitness. Sedan två veckor tillbaka driver jag en hemsida där jag skriver om min kamp och mina mål, där försöker jag också sprida medvetenheten om testikelcancer och motivera och inspirera andra.Varje dag så tänker jag tillbaka på det jag just skrivit om och blir genast tacksam över allt jag har. Jag önskar innerligt att det inte krävs något liknande för att just du ska börja uppskatta det du har.

Tack så mycket för din tid, jag hoppas att du tyckte det du läst var intressant.

Med vänlig hälsning,

Hampus Hertzberg (www.hampushertzberg.com)