Efter flera timmar av sömn, ätande och vila är det nu måndag igen. En vardag jag väntat på. En vardag där jag kan gå upp och laga en stabil frukost, dra igång arbetet, dricka en kaffe-latte från min egna maskin och förtära en bar till, bara för att jag kan, bara för att jag vet att träningspasset i eftermiddag kommer bli tyngre än det någonsin varit och för att jag redan nu har ett sånt tydligt fokus på att förbättra vissa delar av min fysik. Längtat länge efter att få svetta mig igenom ett tungt benpass, kunna känna att det jag gör bygger upp mina muskler istället för bryter ner/underhåller. Det har helt enkelt varit en låång period med underhållsträning och diet. Det har varit jobbigt och det har varit väldigt lärorikt. Nu ska jag försöka ta mig an uppgiften att summera min debut inom Athletic Fitnessgrenen på Decmebercupen 2012 med text. Mer bilder och rörligt material kommer under veckan hoppas jag (out of my hands).

Fredag kl 08.15
Avfärd i snömoddet. Det tar ca 50 minuter för oss att bara komma till Södertälje men sen lättar trafiken och vi lägger i farthållaren på stadig marschfart. Tidig avfärd då första lagret färg skulle läggas 16.30 i Lund. Jag har alla mina matlådor med mig och då jag gick upp vid 06.00 för att börja fylla på och planen var att äta ca varannan timme så blev det mycket mat i bilen. Resan ner gick bra och vi stannade 2 gånger för att tanka och besöka herrarnas/damernas. Syftet med stoppen var även att få röra lite på kroppen då det lätt blir så att man binder vätska när man sitter still så länge. Fredagens intag låg totalt på 1 liter vatten varav ca (läs prick) 7 av dem skulle intas för klocka 12.00. En miss jag gjorde här var att jag med min diettrötta skalle inte tänkte mig för utan åt helt enkelt varannan timme och vid kl 14.30 insåg jag att jag bara hade en rulle riskakor och jordnötssmör kvar. Det blev inte bättre när jag lyfte på tröjan sista milen och insåg att jag tryckt 4000 kalorier kolhydrater på typ 7 timmar och inte rört på mig för 5 öre, jag skulle ju sprida ut måltiderna över hela dagen hörde jag min coachs röst eka. PUCKO! PUCKO PUCKO PUCKO!!! Nu hade jag sabbat allt, jag var helt övertygad, det ”sladdrade” på magen och jag var blötare än en höstdag i London. Paniken steg och steg, ett tag skyllde jag på Emily som inte hade sagt åt mig eller hållit koll på mitt intag. Stämningen i bilen var rätt tryckt men jag fick kapitulera och inse att det var jag som ”tänkt” snett. Lösning: Skit i packningen i bilen, den får Marcus och Emily ta, spring in till receptionen på hotellet vid ankomst, checka in, kasta upp grejerna på rummet och ner till relaxen innan jag hunnit upp. Vad är klockan? 15.30, en timme till målning och jag måste duscha och skrubba sista gången. Stress, ner till bastun, heeeeeelveeeteee, den är ju avstängd!! Maxade bastun och gick runt i cirklar på den 3 kvm stora ytan.. började titta ner på benen och dem såg ju rätt bra ut, faktiskt riktigt bra och armarna, ja de kommer ju ådror här.. visst magen var lite blöt men det var långt kvar till tävling. Allt eftersom tempen i bastun steg sjönk min puls och stresspåslaget var så gott som borta när Marcus klev in i bastun och berättade att det var 40 min kvar till målning, vi skulle sitta kvar i bastun i 25 min till för att sen skulle jag upp och duscha/skrubba. Han och Emily hade pratat ihop sig och jag slappnade av än mer. Det är precis sånt man behöver en vän och coach till när man tränar, annars gör man dumma saker och fattar korkade beslut. Bastun gav mig ett gäng droppar svett men framförallt lugnade den mina nerver.

Resten av kvällen gick planenligt, jag la färglager 1 och 2 samt mätte och vägde in mig. 193 cm och 89,9 kg blev det. Längst i hela truppen och jag lyckades tom ha sönder mätstickan för SKKF då jag klev in under den och skulle ”buffa” upp den, soorry! De drog om från 2 till 3 längdklasser och gränserna blev korta=under 175 cm, mellan=under 181cm, långa allt däröver. Det betydde att jag mötte folk som var 12 cm kortare än mig och vägde lika mycket som mig. Förstod redan på invägningen att fysikronden skulle bli tuff! Gick och la mig vid strax efter midnatt, fötterna i högläge i en säng jag bäddat om från scratch med mina egna lakan (ett måste för att man ska få tävla och sova på det hotellet) för att inte första Scandics. Träningskläder på för att hålla värmen och få ut lite mer vätska samt kuddarna under fötterna/benen för att vätskan inte ska samlas i benen. Vätska i benen = inga separationer oavsett hur lite fett du har på benen.

Lördag 02.00
Vaknar till, hade ställt klockan på 04.00, 05.00 och 06.00, för att fylla på med riskakor och kolla läget. Vid 2-tiden vaknade jag alltså efter bara två timmars sömn och kunde inte somna om. Formen så bra ut i spegeln och jag hade torkat upp lite till. I med hörlurarna och så gick jag ut i korridorerna och vandrar lite. Lyssnade på musik och gick igenom poseringen, chinen och dipsen i huvudet om och om igen. Då jag var på DC och kikade förra året visste jag hur scenen skulle se ut, jag visste ungefär hur tävlingen skulle gå till uppläggsmässigt och jag visste vad jag siktade på. Visualiserade mig själv på scenen, glad, lycklig och i bra form, jag såg mig själv ta tag i chinsräcket, dra mig upp, reppa ur mig totalt, jag såg mig själv kliva upp i dipsställningen, trycka ut varenda dips och få varenda dips godkänd. Det hjälper verkligen för mig att kunna förbereda mig och nästan ”uppleva” allt en gång innan det är showtime, nervositeten kommer alltid att finnas där men den är mycket mer hanterbar för mig om jag gör på detta sätt. Ställer också in skallen, det viktigaste verktyget, på vad som komma skall.

Passade på att spela in en videoblogg när jag gick runt där och den ska vi försöka få in i HD-filmaterialet. Somnade om vid strax innan 04.00 och vaknade sedan vid 06.00, redo för dagen.

Lördag 08.00
Sista lagret färg var nu lagt, blev grymt bra och jag torkade tillsammans med Marcus Adamsson och Martin Löwgren. Ganska fantastisk vad en tävling kan göra vad gäller kontakter och sociala nätverk. Där stod vi, som knappt kände varandra (Martin och Marcus kände iofs varandra rätt väl), nakna och torakde i ett litet skrymsle på Scandic Stad i Lund. Alla med samma mål, alla i samma klass, ute efter samma pokal. Riktigt roliga och trevliga killar och vi skrattade rätt mycket de 20 minuterna vi hängde där bakom. Sen var det dags att ladda, tävlingen blev så klart försenad och det rådde en extrem kommunikationsbrist från tävlingsledningen till atleterna i mitt tycke. Man visste inte riktigt när, hur eller om man skulle upp på scenen så vi tog saken i egna händer och bad Marcus (som satt ute i lokalen och fotade) att sms-rapportera till oss från när och vilka som var på scenen. Från det att jag började ladda mentalt och med Skiddles (USA-godis), pumpa upp lite lätt (detta var alltså innan Marcus började smsa) så tog det ca 2 timmar tills jag klev upp på scenen. Det var sjukt svårt att hålla fokus och pumpen uppe, tänk er själa att ”lätt-träna” i 2 timmar för att hålla tryck i musklerna, det är faktiskt jäkligt jobbigt både kroppsligt och mentalt. Dessutom ”släpper” vätskan lite från musklerna och jag åt lite för lite salt innan scenen ser jag nu i efterhand, var torr på morgonen men blev lite blötare innan tävling och jag drack ingenting så mer salt till nästa gång där, note to self.

Lördag ca 10.00
Jag står i den trånga korridoren, kvinnan som håller ordning på nummerordning och alla atleter skriker konstant efter någon som saknas och i vanliga fall skär hennes röst genom öronen men nu hör jag den inte, det är tyst, helt tyst. Framför mig står 11 killar som ska upp i första vändan på scenen, jag tittar över axlen på killen framför mig och ser genom glipan i draperiet på scenen publiken, strålkastarljuset och en siluett av en deltager i mellanklassen. De få minuterna jag stod där och bara tittade, fann jag fokuset, laddningen och glädjen, på riktigt. Det var lugnet före stormen. Emily var bredvid mig, vid min sida, lik hon varit hela dieten, framför mig, cirka 20 steg bort, hade jag det jag slitit för så länge och så hårt. Scenen. Jag ryser lite i denna stund när jag skriver det. Önskar så jag kunde dela den känslan och den bilden med er, den kommer jag aldrig att glömma och kanske blev den just så stark för mig då det blev som en symbol för hela denna resa? Om ni någon gång bestämmer Er för att tävla och gå genom eld och vatten för att nå ert mål kommer ni också få uppleva känslan. Från den stunden satt leendet som klistrat på mina läppar och det syns ganska tydligt på filmen Jonathan la upp, leendet, det säger banne mig allt om hur glad jag var, det gick inte att ta miste om.

Poserade så gott jag kunde med fokus att sätta poserna så ”snabbt” som möjligt, allt för att domarna ska fästa blicken och kolla på mig först, för att sen ha lite tid att korrigera min pose och hitta rätt känsla, för det är en känsla man letar efter när man poserar. Man har ingen spegel som visar hur det ser ut och har du då tränat framför en spegel väldigt länge blir det en STOR skillnad! Som tur var hade jag tränat på just detta men likväl är posering en konst och det finns många olika stilar vad gäller posering. Jag valde de sättet som jag tycker ser ”bra ut”. Hade lätt kunnat ”bredda” upptill, dvs visa mina lats mer framifrån men det hade betytt att jag fått ”släppa” magen och kör en så kallad vakummage, det är inte snyggt i min mening och jag måste stå för det jag visar upp. På bilderna kan jag se lite ”tight” ut och tar inte så mycket plats om man jämför med andra men alla har sina mål och metoder.
Efter en snabb linevända gick jag av, jag var alltså först i andra startfältete på långa klassen, de tog upp oss 11 och 12 åt gången för att få bättre yta. Av de 23 skulle 15 gå vidare till särbedömning.
Det tog ungefär 10 min backstage innan den ”gapiga” tanten kom in med listan och började ropa upp oss i nummerordning. Hade startnummer 56, Martin Axon Löwgren hade 55 så vi stod precis bredvid varandra.. nummer 45 – X, nummer 49 – X, nummer 55 – Martin Löwgren, 56 – Gustaf Ollas !

Jag fullständigt exploderade inombords och knöt näven, gav Martin en high five och ställde in fokus igen.
Nu var det alltså dags för särbedömning bland de top 15 – det funkar ju som så att alla får en placering av domarna, dvs är du bäst får du en 1a osv. Upp igen på scenen, nu började benen skaka rätt bra men jag höll linen hela tiden (försökte iaf) och leendet var på plats även nu. Första särbedömningen (man tar fram 4-5 åt gången av alla 15) ropar de upp de 5(4?) största killarna och då förstår jag att det i år är samma preferenser hos domarna som förra året, STORLEK! Höll modet uppe och det var kul att få stå på scenen igen men då det inte blev någon ”nr 56” på särbedömningen förstod jag direkt att jag skulle hamna i bottenskiktet på fysiken.

Att vara bland det 15 bästa innebär också att man får köra Chins och Dips vilket i sig var ett delmål denna dag som jag nådde. Då jag inte var med i toppstriden på fysiken skulle det innebära att jag var tvungen att i princip komma först (göra flest antal) i både chinsen och dipsen. 15 min paus mellan poseringen som varade i totalt ca 10 min, GRYMT jobbigt att trycka alla muskler i kroppen i 10 min konstant. Mitt låga saltintag gjorde att jag skakade lite hela tiden vilket i sig är jobbigt då man inte känner kontakten full ut i musklerna. Likväl, ladda för att prestera, tog en Resorb, Gakkic, Beta-alanine och en halv räkmacka samt en bar. Inte äta för mycket, inte äta för lite. Kroppen kändes rätt pigg och nu skulle det matast i chinsen som var första momentet.

Kikade på mellanklassen och korta klassen när de körde chins och bedömningen där blev hårdare och hårdare allt eftersom. När vi skulle börja kom första killen, Adam tillbaka och hade fått 12 (!) bortdömda. Det var hårt, riktigt hårt i bedömningen och när vinnaren gör 23 chins, ja då förstår ni. Själv gjorde jag 24 men fick 5 bortdömda, 3 för att hakan inte var över vilket förvånade mig väldigt då jag har mitt tempo och mitt drag som alltid är över, kollade dessutom på Jonathans film (inlägget under) och får inte för mitt liv ihop hur jag inte är över? Domaren står på en pall men han är inte tillräckligt lång eller har för låg pall så han tittar ”snett underifrån” ser jag när jag står backstage. Känns inte riktigt rättvist mot oss atleter, hade dem bara inte kunnat palla upp han lite till? De andra 2 blir bortdömda för att jag ”för benen” framåt och fine, sista krigar jag på vilja och då åker benen framåt men jag vill ändå ge min bedömning och syn på chinsmomentet. OBS! Inget whine, det var lika hårda för alla (nästan) iaf ;)
Jag köra ca 14-15 st, sen får jag lite pendling (måste korsa benen för jag är så lång och om man slår i golvet blir repetitionen bortdömd) och för att stoppa pendligen måste man/jag spänna bålen mer och ”kompensera” med en motrörelse med benen. Det här momentat tar 1,5 sekund (domaren räknar) och jag har således förbrukat min tillåtna paus på max 3 sek. Nästa chins blir lite sned och pendligen börjar igen, försöker hålla emot i bottenläget men måste åter korrigera med bål + ben, domare skriker då KÖR för att man inte får vila alls, och jag frar då min chins, hakan är över men domaren som tittar på benen räknar det som att jag ”fört benen framåt” för att komma upp när jag egentligen gjorde det för att stoppa pendeln, detta händer alltså två gånger och båda chinsen döms bort. Det var lite irriterande men det är sånt som händer, får helt enkelt bli lite bättre på att hålla borta pendeln och spänna kroppen till nästa gång.
Totalt 19 godkända och 5 bortdömda.

Dipsen – min akilleshäl tänkte jag innan tävlingen – Första killen börjar köra dips och domaren Arne har bestämt sig för att vi ska stretcha axlmuskulaturen rejält idag. Djupare dips har jag aldrig skåda och det är nästan på gränsen att de inte kan gå som dips utan.. ja nått annat. Arne är stenhård och rättvis, han pratar med en under tiden man kör och det uppskattar jag. Samma sak här jag får korsa benen  för att inte slå i golvet. Höften och benen ska gå ”lodrätt” ned enligt instruktionerna men jag menar att många använde sig av helt andra tekniker. Oavsett teknik så låg bäste man på 31 dips när det var min tur. Greppade händerna, tröck ifrån upp till raka armar och började. 1, 2, 3, djupare, 4, 5… tog en paus vid 23 för att ”föregå” mjölksyran och sen matade jag så långt det gick. En i taget. efter 30 så var det 0 syre kvar i bollen men det var bara att släppa på ner och försöka pressa en till, hela tiden försöka göra en till. Den här gången gick det inte men vad gör det? Jag log när jag klev av trots ett ”faan” så var jag nöjd. Näst bäst hittills. Vinnaren av dipsen, Richard Suaseg fick iväg 37 godkända och totalt slutade jag på en 8:e plats i styrkeronden. En chins till och en dips till hade gett mig en 3a eller 4a i styrkan men det är allt ”tänk om”. Summeringen lät inte vänta på sig och jag förstod redan innan den kom att det inte blev någon rodd för mig, tyvärr. Hade varit så fantastisk roligt att se vad jag kunnat prestera i rodden. Vinnaren av roddmomentet, min team-kollega Knasen, drog 389 m, 6 meter bättre än mitt personbästa på 383. Kortast i finalen drog 338..

Lördag kl 15.10
Allt var över, finalen var klar och vi bestämde oss för att åka till Max och äta loss. Innan det tackade jag mina motståndare, delade några ord med lite folk jag stötte på och kände mig ändå rätt nöjd. När domarna har bestämt sig för att storlek är det som gäller, då kan man inte göra mycket åt saken, just nu. För er som vill kika in betyg från de olika domarna och resultaten i prestationsmomenten, klicka på ->Domarprotokoll
Ser jag tillbaka är jag så himla nöjd med formen till sluta landade i, sen blev det inte optimalt med laddningen pga lång väntetid men de här bilderna är jag stolt över att se, riktigt jämt fysik i mina ögon. Liter mer volym sen jäklar!

Njöt av varje sekund förutom den sista i dipsen då det svartnade för ögonen och jag inte kunde låsa ut min 31:a dips men annars har det varit en fantastisk helg som jag sett fram emot så länge. Hela upplevelsen med att skrubba sig, dricka 7 liter vatten och massa salt, åka bil ner, bli filmad, fotad och äta skumtomtar (tack Siw!) till att prestera på scenen, visa upp det man skapa och sedan se allt material i efterhand. Vilket jäkla äventyr.
Det kanske är en lång resa men varenda sekund och varenda tråkig torskbit är värt det i slutändan. Så mycket boost och härlig energi under en och samma dag var det länge sedan jag kände. Dessutom har jag träffat så mycket trevlig och härligt folk, skapat nya kontakter och hittat nya vänner som jag är övertygad om att jag kommer ha nytta och nöje med framöver. Min resa började lördagen den 1 juli 2011 efter att jag kört klart min FitnessFivetävling i Södertälje. Jag var på väg upp på scenen redan det året men bestämde mig för att jag behövde bättra på mina ben och min fysik i allmänhet innan jag stod på scenen men det viktiga var ATT jag bestämde mig att gå upp på scenen. Man kommer alltid att tycka att man är för liten och för svag men och om man inte bestämmer något mer sig själv och är osäker är chansen stor att man missar detta äventyr bara för att man inte vågade. Jag ångrar hellre något jag gjort än ångrar något jag aldrig gjort.
u, nästan 1½ år senare känner jag att det var rätt beslut att vänta ett år till och efter min 7 månader långa diet, känner jag nu att det är dags att bygga vidare. Axlar, övre bröst, vader, mage och lår. 5 st grupper jag ska fokusera lite extra på. Hur och vad jag ska göra får ni reda på mer framöver.
Vad gäller tävlingssuget så har det helt klart ökat efter min första tävling men återigen känner jag att om jag ska komma någon vart till nästa år så är 12 månader för kort då 3-4 kommer gå åt till diet så vi får se vad den lite längre planen säger framöver.

En rätt glad och nöjd kille på Max efteråt ändå

Jag har lärt mig ofantligt mycket under denna resa och förhoppningsvis ska jag kunna föra den vidare i till personer som själva står i startfållan av sin tävlingskarriär. Ska klura lite på hur detta ska/kan tänkas se ut men ni vet ju om att ni får all information först :)

Nu ska jag fokusera på att låta kroppen återhämta sig vad gäller sömn, energi och kraft. Återigen, det tar så mycket längre tid än vad man kan tro att repa sig till rätt nivå igen. Träningen kommande veckan blir lite lätt och det ska vara kul, har iofs svårt att se hur det inte ska kunna blir det med all energi jag stoppat i mig! I min mening är det viktigt att släppa på alla spärrar efter en tävling en period, idag åt jag tex godis innan jag fått i mig frukost. Vansinne kanske ni tycker men när man vägt och mätt och planerat sin kost så länge som jag har känner jag att det lätt kan bli ett begär och en tanke/handlingsgång som inte är positiv. Därför släpper jag allt vad räkna och väga heter och äter precis det jag vill, när jag vill. Om några dagar kommer jag åter att vara i ”normal” fas där både jag och Emily äter precis som vanligt, dvs bra mat varje dag i rätt mängd för våra mål, utan att väga maten och vi kommer ha lördagar som dagar där vi kan unna oss. Allt detta är en normal livsstil för oss två och det är ingen uppoffring, inget vi bara ”skyltar” med utåt utan helt enkelt så vi lever och mår bra. Kroppen behöver bra mat och vi ger den bra mat, punkt.

Vill nämna några och tacka speciellt mycket för stöttning och hjälp under denna diet. Först och främst, MM Sports, min sponsor som förser mig med bra tillskott som underlättat vardagen nått enormt och team Body Science som alltid finns där för en. Celsius med AC och Magnus vid rodret, utan Er och denna fantastiska dryck hade jag inte orkat hela vägen! Kristian Sewén, denna outtröttliga entusiast som alltid ställer upp oavsett sin egen situation och hjälper till! En större ambassadör för sporten finns inte och jag hoppas innerligt att ni förstår hur viktig han är för sporten! Min familj som alltid stöttat mig från dag 1 2005 när jag bestämde mig för att börja växa. Marcus Uggeldahl som ställde upp och åkte med till Lund, körde oss ToR, filmade, fotade och satt på stolen hela tiden för att fånga alla ögonblick, kan säga det att det var sjukt tight under hela lördagen så vi hann inte med så mkt ”intervju” under tävlingen. Mina vänner och bekanta häromkring som varit förbisedda under en längre period för mitt ego och min tävling – Att ni står ut med en o-social och trött G är värt så mycket för mig. Alla bloggläsare, Instagramföljare och mail-skrivare. Era hejarop kanske ibland kan kännas obetydliga men varje gång jag fått en ryggrunk eller ett positivt ord har jag fått energi och orkat köra vidare. Mycket kraft finns att hämta hos Er, tro mig! Sofia på Pure Ambition Of Stockholm som fixade min snygga frilla – bättre scenfrisyr kunde jag inte ha! TACK

Emily, denna underbara, vackra och hjälpsamma flickvän. Bättre finns inte. Det har varit ett sant äventyr att få genomföra denna diet med dig och både Du och jag har blivit så mycket starkare tillsammans. Nu väntar din sista vecka och jag ska göra allt du gjort för mig och lite till för att se till att Du kan njuta lika mycket som jag njöt i helgen. Man är inte alltid supertrevlig eller tacksam mot sin coach/flickvän när energin är låg eller stressen ligger på men Emily bara var lugn och agerade bollplank och stöttepelare. Efter din tävling ska vi njuta tillsammans och bygga MASSA!
Älskar dig över allt annat min livskamrat!

Sista raderna. Decembercupen var målet med min diet men det var även startskottet på min riktiga tävlingskarriär. Jag kommer absolut att fortsätta tävla och det gör att DC bara vara ytterligare ett delmål i min långa resa mot min drömkropp. Hoppas ni följer med vidare för framöver kommer det bli full gas med nya äventyr tillsammans med Emily och andra härliga människor. IcanIwill kommer erbjuda och växa mycket det kommande året och jag hoppas att ni kan relatera det jag gjort till just IcanIwill för så är fallet. Ingen bortförklaring i världen är bra nog. VILL du något, vad som helst, GO for it, DU KAN om DU VILL! Grattis till Robert, Knasen och Olof, (1,2,3) ni var grymma och har gjort allt rätt hela vägen – Nu får ni lägga i nästa växel för jag kommer efter er! :) Vill även passa på att ge alla som stod på scenen i AF och andra klasser nu i helgen, Vi är alla vinnare!
Hoppas att allt jag missat och inte kunnat förmedla syns i filmen som kommer i veckan!

Eran
Gustaf