Jag drömmer. Vi sitter i en taxi, jag, Emily (som kör?), en blind gubbe bredvid mig i bak, hans fru och deras lilla hund som far omkring som en iller i baksätet. Vi åker på Råsundavägen och om bara 100 meter är vi hemma. Emily stannar taxin och gubben packar sig ur och glömmer massor med saker i baksätet, hunden är vild och helt plötsligt skriker tanten – ÅLAND! Hon rotar i väskan efter biljetterna till färjan och skriker sedan igen – Högt och tydligt – GUSTAF!
Jag vaknar sakta till liv och inser att det även denna morgon återigen är Emily som ropar på mig – det är min väckarklocka på mobilen som ringer. Emily trampar på sin cykel i vardagsrummet och får, numera stå ut med min signal x vändor innan hon till slut tröttnar och väcker mig ur mina drömmar med sin kraftfulla stämma.

Första tanken när jag vaknar ur drömmen är – Fan, inte redan.
Jag sover inte mer eller mindre nu men jag är så iiiinåt helskotta morgontrött! Det måste vara det här konstanta mörkret som ger mig en käftsmäll av trötthet men jag har bestämt mig för att inte ge upp, inte bryta ihop, inte sova till 10, inte låta mörkret ta tag i mig. Har tidigare tagit 1 st D-vitamintablett men 1-2 st som burken förmedlar kanske inte vore så dumt. Det måste vara fler där ute som känner som jag? Det dåliga samvetet över att inte komma ur sängen 6.15 och börja jobba direkt efter frukosten får mig istället att jobba längre på sena kvällarna och då blir det svårare att komma till ro när jag väl går och lägger mig. Damn you evil circle!

Med den utgångspunkten är jag övertyga om att det fanns en mening med att vi i år bestämde oss för att åka till USA (redan innan denna yber-trötta period). Sol, ljus och välmående – det behöver vi. Har tidigare inte upplevt denna trötthet som jag gjort nu i år. Oavsett så är det full fart på kontoret nu iaf. Kroppen känner sig.. mör och idag blir det vilodag. Middag på Le Rouge väntar ikväll men innan dess har jag två spännande möten att avverka. Hoppas ni kommit upp ur sängen och iväg till era arbetsplatser säkert. Om ni nu är på väg och har möjligheten att lägga 3,5 min på Kattla som här serverar sju-sorters-apa så kanske ni får ett litet skratt så här på morgonkvisten. Jag och min kompis Peter skrattar iaf gott åt det här klippet gång på gång! APA!

/Gustaf